Facebook Instagram LinkedIn
Slider

Christian Hedberg

Christian Hedberg paraicehockey35 år

Gift med Marie och har två barn My och Paul

Idrottare Paraicehockey Hedemora SK Kälkkronorna Team Sweden

Föreläsare och Författare

Ryggmärgsskadad 2006 efter att ha trillat ner vid bergsklättring. Resultatet blev en förlamning från midjan och ner och svåra smärtor. 2014  Paralympier i Sochi. 2016 författare till boken  Ingen vill dricka kaffe med någon som är bitter. Målet Paralympic 2018 Paraishockey

Träning är en stor del av livet många olika träningsformer träningen är till stor del till för att slippa smärta. Men att jobba utan mål är inget alternativ. Huvud målet är PyeongChang 2018 . Aktuella målet är att läka axeln efter att den har varit ur led. och kommer tillbaka för att spela Kvalet i höst mot Paralympic 2018 Paraicehockey.

Instagram

Senaste inlägget

När hoppet blir en käftsmäll

Min ständiga följeslagare Smärtan tar en stor del av min vakna tid. Inte bara min tid utan även familjens tid. Min son vill ibland inte att jag ska lägga honom då han är rädd att komma åt mig då de känns som att bli huggen med en kniv. Så även om jag lider så gör familjen en väldigt stor uppoffring.

Igår var jag till smärtkliniken i Uppsala. Hade byggt upp en förväntan om ett mirakel. Jag brukar inte göra de då jag blir besviken. Hoppas på de bästa förvänta dig de värsta. Igår var jag inte på min vakt utan körde all in  på hoppet.

Jag har aldrig fått ett cancer besked men kan tänka mig hur de känns. När hela livet som jag känner det ska ändras och de finns inget mer att göra. Kanske en dålig liknelse tycker vissa men för att ge liv och kunna tänka sig in i situationen.

Efter att ha fått beskedet att den medicinen som jag vill prova kostar mig 4500kr i månaden och att högkostnadsskyddet inte täcker detta. Och att den dessutom inte säkert fungerar (de kan jag köpa för så är de ju med mediciner). Jag skulle inte få köra bil vilket gör att jag blir fängslad i mitt hem. Jag fick svårt att andas och hela livet kändes inte värt att leva. Jag tog bilen och åkte i väg och hjärnan på högvarv hittar jag mig själv sitta och äta och processa allt.

Som vanligt är min första tanke flykt! Jag vill inte vara med om detta. Det gör alldeles för ont i mig. Men den rationella och lösningsinriktade delen säger att vi löser detta på något sätt.

Jag förundras över hur jag fungerar och hur jag känner. Jag är väldigt glad att de inte blev något möte efter läkaren. Men de hela kändes som att nu har vi hittat en långsiktig lösning på smärtan som kan funka och i stället är de e proffsboxare som öppnade dörren och slog en knockout där jag hittar mig själv på golvet med blödande näsa och svårt att andas.

Tur att de finns goda människor som hjälper en upp och stoppar blödningen!