Facebook Instagram LinkedIn

Författare: Christian Hedberg

När hoppet blir en käftsmäll

Min ständiga följeslagare Smärtan tar en stor del av min vakna tid. Inte bara min tid utan även familjens tid. Min son vill ibland inte att jag ska lägga honom då han är rädd att komma åt mig då de känns som att bli huggen med en kniv. Så även om jag lider så gör familjen en väldigt stor uppoffring.

Igår var jag till smärtkliniken i Uppsala. Hade byggt upp en förväntan om ett mirakel. Jag brukar inte göra de då jag blir besviken. Hoppas på de bästa förvänta dig de värsta. Igår var jag inte på min vakt utan körde all in  på hoppet.

Jag har aldrig fått ett cancer besked men kan tänka mig hur de känns. När hela livet som jag känner det ska ändras och de finns inget mer att göra. Kanske en dålig liknelse tycker vissa men för att ge liv och kunna tänka sig in i situationen.

Efter att ha fått beskedet att den medicinen som jag vill prova kostar mig 4500kr i månaden och att högkostnadsskyddet inte täcker detta. Och att den dessutom inte säkert fungerar (de kan jag köpa för så är de ju med mediciner). Jag skulle inte få köra bil vilket gör att jag blir fängslad i mitt hem. Jag fick svårt att andas och hela livet kändes inte värt att leva. Jag tog bilen och åkte i väg och hjärnan på högvarv hittar jag mig själv sitta och äta och processa allt.

Som vanligt är min första tanke flykt! Jag vill inte vara med om detta. Det gör alldeles för ont i mig. Men den rationella och lösningsinriktade delen säger att vi löser detta på något sätt.

Jag förundras över hur jag fungerar och hur jag känner. Jag är väldigt glad att de inte blev något möte efter läkaren. Men de hela kändes som att nu har vi hittat en långsiktig lösning på smärtan som kan funka och i stället är de e proffsboxare som öppnade dörren och slog en knockout där jag hittar mig själv på golvet med blödande näsa och svårt att andas.

Tur att de finns goda människor som hjälper en upp och stoppar blödningen!

Vi är jävligt bra!

Jag är allt om oftast stressad både av att min kropp när som helst kan välj att gå ner i safemode. Och av mitt huvud som alltid konstruerar något som är till hjälp i min vardag.

Jag letar ständigt ställen där jag kan finna sinnesro. De blir viktigare och viktigare. Jag vill inte längre ständigt jag nya platser. Jag har rest och sett massor. Och de jag letar idag är ställen min själ kan hitta ro.

Många gånger är de fin utsikt och med min familj. Jag har kommit fram till att de är de viktiga för mig.

20 år sedan var de något helt annat jag sökte. Precis som för 5 år sedan.

Men för mig är det inte materiell lycka utan något annat jag uppskattar. De viktig är inte vilken possition du har utan snarare vem är DU?

Tror du på dig själv och de du gör. Eller gör du dig till för att passa in?

En bra fråga att ställa sig lite då och då.

Självklart måste vi prestera något inte gå i någon låtsasvärld men gör vi de med högt huvud för att vi tror på oss själva?

För vi är jävligt bra! ❤

På tur kan man vara sur😜

Dagens tränig var intervaller. Jg be osäker på om greppet uppför i lösgrus funkade tog jag med min dotter.

Hon var sur och arg hela turen på 30 min. Så ett antal gånger att hon inte klarade av saker som hon bevisligen klarare efter som vi är hemma igen.

Hon fick putta på 2 meter i backen där de släppte under framhjulet så jag är överlycklig att hon var med annars hadde jag blivit kvar. 😀

Hon var överlycklig över när hon fick cykla ifrån mig och skynda hem när kränkningen åkte upp och ned i halsen efter intervaller 🤢😎😂

Så man kan vara sur på tur men glad för att komma hem

MTB

Letade nya vägar till träningen. Hittade och gillade dem även om jag körde fast.

Tur att de finns snälla människor som jag putta på lite så man kommer hem igen och slipper sitta en en backe och vänta.

12 år

Svart och sjukt?

Eller glädje och frid. Vilket du tycker så firar jag 12 år med ryggmärgsskada. Jag firar livet som överlevare.

Ha en fin dag!

Resan Pyongchang

Många frågor hur de var. Jag svarar gärna och gjorde en film om den andra sidan som ni inte ser på tv. De är mycket väntan. Lite som att spela en hockeymatch. Vi lägger månader av träning och sedan är de 3×15 minuter som visas. Av de flera hundra timmarna.

Kolla hur jag upplevde det

Har elden slocknat för Sverige?

KN20180318IMG8559

Efter att ha läst Debattinlägget  från Parasport på SVT (”Varför gör ett välfärdsland som Sverige inte bättre resultat på ett Paralympics?”)

Kastar jag in ett inlägg.
Paralympic är över för denna gången. Men frågor måste aktualiseras även när de inte är paralympicperiod.
Vi lever i ett land där de inte krigas vi har en 0 vision i trafiken.
Så antalet nyskadade är inte stort om man jämför med andra nationer. Desto större anledning att ta hand om och ge förutsättningar till de aktiva.
 
Var du en aktiv person när du skadade dig kommer du att fortsätta vara det. Var du stillastittande så gör inte en skada att du blir med aktiv.(snarare tvärt om? sjukdomsvinst)
Vi har många multinationella företag som skulle kunna komma in och stötta Parasporten i Sverige. Antalet medaljer skulle öka med ett ekonomiskt incitament. Eller är de fult i Sverige och vi svenskar räknar de som Ekonomisk doping.
 
Vi ska som elitidrottare slita med ett heltidsjobb och heltidsträning med trasiga kroppar. Sedan få skit för att vi inte tar medalj när vi tävlar mot nationer som går in med miljoner för att de ska lyckas.
Ska bli intressant att se hur många medaljer Kina tar i nästa Vinterparalympic i Peking. För där kommer det att satsas pengar de närmsta 4 åren.
 
Tror att man måste tänka om och tänka stort. VI som idrottare lägger all semester på att representera vårt land och när sommar månaderna kommer så är de inget kvar till familjen och vännerna. Tror inte att Svensson tänker på detta när man sitter hemma i soffan och tycker att vi är dåliga på paraidrott.

”Lyfte sig från fallet”

Intervju av Roger Burman Radiosporten

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=179&artikel=6908477

Introduktion till parahockey

Bröt ryggen – blev elitidrottare ”Jag hade aldrig varit i OS som gående”

Från TV4s Morgonsoffa

Bröt ryggen – blev elitidrottare ”Jag hade aldrig varit i OS som gående”