Facebook Instagram LinkedIn

Kategori: Paraicehockey

Resan Pyongchang

Många frågor hur de var. Jag svarar gärna och gjorde en film om den andra sidan som ni inte ser på tv. De är mycket väntan. Lite som att spela en hockeymatch. Vi lägger månader av träning och sedan är de 3×15 minuter som visas. Av de flera hundra timmarna.

Kolla hur jag upplevde det

Har elden slocknat för Sverige?

KN20180318IMG8559

Efter att ha läst Debattinlägget  från Parasport på SVT (”Varför gör ett välfärdsland som Sverige inte bättre resultat på ett Paralympics?”)

Kastar jag in ett inlägg.
Paralympic är över för denna gången. Men frågor måste aktualiseras även när de inte är paralympicperiod.
Vi lever i ett land där de inte krigas vi har en 0 vision i trafiken.
Så antalet nyskadade är inte stort om man jämför med andra nationer. Desto större anledning att ta hand om och ge förutsättningar till de aktiva.
 
Var du en aktiv person när du skadade dig kommer du att fortsätta vara det. Var du stillastittande så gör inte en skada att du blir med aktiv.(snarare tvärt om? sjukdomsvinst)
Vi har många multinationella företag som skulle kunna komma in och stötta Parasporten i Sverige. Antalet medaljer skulle öka med ett ekonomiskt incitament. Eller är de fult i Sverige och vi svenskar räknar de som Ekonomisk doping.
 
Vi ska som elitidrottare slita med ett heltidsjobb och heltidsträning med trasiga kroppar. Sedan få skit för att vi inte tar medalj när vi tävlar mot nationer som går in med miljoner för att de ska lyckas.
Ska bli intressant att se hur många medaljer Kina tar i nästa Vinterparalympic i Peking. För där kommer det att satsas pengar de närmsta 4 åren.
 
Tror att man måste tänka om och tänka stort. VI som idrottare lägger all semester på att representera vårt land och när sommar månaderna kommer så är de inget kvar till familjen och vännerna. Tror inte att Svensson tänker på detta när man sitter hemma i soffan och tycker att vi är dåliga på paraidrott.

Introduktion till parahockey

Bröt ryggen – blev elitidrottare ”Jag hade aldrig varit i OS som gående”

Från TV4s Morgonsoffa

Bröt ryggen – blev elitidrottare ”Jag hade aldrig varit i OS som gående”

”Bakom varje stark man står en dubbelt så stark kvinna”

Bakom varje Stark man står en dubbelt så stark kvinna!
Bild från min resa till MZ 1996 Afrikanska kvinnor bär Afrika på sina huvuden

Efter Kvalet till Paralympic som var klar för ca 1 vecka sedan. Har jag varit med i radion och Aftonbladet. Med mer eller mindre skrikiga rubriker för att skapa läsvilja. Många har läst och kommenterat med ryggdunkar och ”Bra jobbat !” ”starkt jag skulle inte klarat det”.

Men de man kanske glömmer är när du står och bara har 2 val så väljer man de som kanske inte är lättast att genomföra utan de som är bäst för mig som individ (om beslutet tas i någorlunda nyktert tillstånd).

Detta har fått mig att fundera på något som hände 1996 när jag var 15 år gammal vann jag en resa till Moçambique genom SKRIK projektet. Ett projekt som gick ut på att konfirmander i Västeråssift skulle sälja ljus till advent. Pengarna som ljusförsäljningen drog in skulle oavkortat gå till Moçambique som är vänstift till Västerås.  Efter detta skulle 2 konfirmander som skickat in ett personligt brev väljas ut för att åka till Moçambique för att se vad pengarna användes till.

Denna resa har betytt mycket för mig genom åren. Både att uppskatta de jag har hemma men även att se att lite kan göra skillnad. De säger att när man har satt fötterna i den röda jorden blir en del av hjärtat kvar. Jag har en ständig längtan tillbaka. Mycket saker var jag för naiv för att förstå vidden av just då men vissa saker har etsats sig fast i minnet.

Citatet ”Bakom varje stark man står en dubbelt så stark kvinna” är en av dessa saker. Nu är det mer än 20 år sedan jag gjorde min första resa till afrikanska kontinenten. Har varit gift i 15 år och ibland i samband med föreläsningar får jag frågan hur orkar du?

Svaret är att man inte gör det varje dag. Men jag har bakom eller vid sidan av mig Marie min fru som står ut och är dubbelt så stark som mig. Hon bromsar när projekten och idéerna är alldeles för vilda. Men hon pushar och driver framåt när de behövs.

Att leva i en parrelation är att ibland bära och ibland bli buren. Att våga lägga sitt liv i någon annans händer. Klart att vi stretar emot och tycker de känns otäckt att någon annan inte har koll på säkringen när vi klättrar. Men att släppa garden lite och slappna av i någons famn tillåta sig gråta eller bara känna hud mot hud, och ladda batterierna.

Klart att vi är osams och tycker olika men de är de som är att vara stark. Tycka till, stå för sina åsiker och stå upp för de man tycker är rätt.

Värt att tänka på att ”Bakom varje stark man står en dubbelt så stark kvinna”

Utan den starka kvinnan hade mitt liv inte sett ut som de gör idag. Jag har gjort en resa i livet blivit ren och nykter men jag har inte gjort de ensam. Maries uppoffring och kamp har varit linkande min jag har mycket att tacka henne för!

Just idag är jag stark 

Ur lite  perspektiv  att träningen  har varit  obefintlig  har musklerna  fått  en extra  lång vila.  Smärtan under de senaste  2.5 månader  har tagit  hårt på  psyket och  allmäntillstånd.  Trotts  detaljer gjordes  ett bra resultat  på  stakning  under  förmiddagens  första  riktiga  stakpass  sedan axelskadan.  Ett kusligt  lugn  sprider sig i  kroppen.  

Hjärnan  går på högvarv  och har ångest  inför  morgondagens  14 juni  och  11 år i rullstol.  Men de går att orka med  huvudet  när kroppen  är  hyfsat  lugn.  Bara kaos  på  ett ställe  😉

Tejp kan de laga allt?! Även ett inre kaos?

1 rulle tejp per match för att hålla axeln på plats under träning / match. håret på bröstet börjar växa ut nu 😉

När saker inte riktigt funkar försök med milt våld, funkar inte de använd mer våld, funkar inte de använd tejp.

Jag åkte till Sydkorea för att spela VM i paraishockey med en trasig axel. Jag vet att de inte var de smartaste man kunde göra. Men ett lag är ett lag och man ställer upp för sina kamrater. Med 4 veckor efter att axeln varit ur led. Ramlar jag igen och slår den delvis ur led igen. Tack vare tejpen och Ingvar som satte dit den så klarade jag mig relativt bra.

Även om den kom på plats snabbt har smärtan varit ett stort problem. Nu vet jag att de inte är några skelettskador. Men smärtan är fortfarande kvar och hindrar till viss del att göra min rehab.

Den stora boven när man kommer hem är att ta hand om allt som man missat och försakat. Jag får alltid en depression när jag kommer hem. Var de värt detta? Denna gången var de värre efter som de inte är de lättaste att klara sig med 1 arm i rullstol. För mig att ta till flykt på olika sätt är den naturliga strategin för att överleva. Men att leva med den inre kaosen och inte fly in i en dimma är det svåra jobbet. Nu har jag ridit ut de värsta för denna gång och jag kan vara lite vänlig och social.

De är tur att jag har en familj som finns och stöttar.  De är de som är de riktiga kämparna!

Den stora vändningen var att jag inte behöver opereras. Nu ska jag bara rida ut smärtan och komma igång med träningen så att även nervsmärtorna lugnar ner sig.