Facebook Instagram LinkedIn

Kategori: Smärta

Kanelbulle kladdkaka Funktionshinder dag?

Idag är det internationella funktionshinderdagen. Är den ännu en dag som ska fylla vår kalender precis som kanelbullen eller kladdkakans dag.

När jag var 20 år så hade jag tyckt att de var lite fånigt och onödigt. Jag hade ju varit på en handikapptoalett och sett att de fanns armstöd. Varför ska de ha en dag och klaga på!

Efter min ryggmärgsskada så har jag fått en annan insikt efter som de har kommit närmare. På väg till kontoret denna morgon tänkte jag på att de är en evig kamp. Sverige borde vara ett fullt tillgängligt land med tanke på våra ekonomiska förutsättningar.

Sanningen är en annan många gånger så känner man sig som enbart som en kostnad. ”klart du ska komma in till oss men du vet att en ramp och hiss kostar närmare 150k?”

Detta händer inte bara hos enskilda små näringsidkare som inte har en vinst på 150k om året men de hjälper efter bästa förmåga. De händer i kommunala och kyrkans lokaler. Där du på en bra dag tar dig fram men på en dålig dag inte åker till för att du inte har kraft att hoppa upp för en trappa eller öppna en dörr utan dörröppnare.

Så dagen behövs för att belysa hur vi har det i Sverige. Funktionshindrade barn har inte rätt att leva ett aktivt liv. För allt kostar mycket pengar skulle du som förälder till ett Gående barn säga:

-På innebandyn på skolidrotten så får du ha på dig dina vinterkängor och springa i.

Detta hade nästan klassats som barnmisshandel. Men att barn med funktionsvariation ska vara med på skolidrotten ska göra de i sin Rullstol som används till vardags bli svettig och låta de torka in är helt ok. Eller så låter vi barnet sitta vid sidan för de är inget som du kan vara med på.

Det finns massa andra exempel att ta upp. Poängen är att vi med oftast ganska små medel kan göra skillnad.

Genom att göra en förändring i vårat bemötande och vår världsbild.  Frågor man kan ställa till sig själv:
Skickar vi signaler att alla är lika värda?
Bygger vi individens självkänsla till de bättre?
Hur hade jag känt om jag var i den andre personens kläder?

Ska vi inte skapa självständiga individer som vill bidra till att föra vårat samhälle framåt. Detta gör vi inte genom att exkludera vissa människor från samhället.

Vi kan skapa ett samhälle som är tillgängligt för alla om vi vill det.

Alla människor är en tillgång i vårat samhälle och kan göra skillnad för andra!

När hoppet blir en käftsmäll

Min ständiga följeslagare Smärtan tar en stor del av min vakna tid. Inte bara min tid utan även familjens tid. Min son vill ibland inte att jag ska lägga honom då han är rädd att komma åt mig då de känns som att bli huggen med en kniv. Så även om jag lider så gör familjen en väldigt stor uppoffring.

Igår var jag till smärtkliniken i Uppsala. Hade byggt upp en förväntan om ett mirakel. Jag brukar inte göra de då jag blir besviken. Hoppas på de bästa förvänta dig de värsta. Igår var jag inte på min vakt utan körde all in  på hoppet.

Jag har aldrig fått ett cancer besked men kan tänka mig hur de känns. När hela livet som jag känner det ska ändras och de finns inget mer att göra. Kanske en dålig liknelse tycker vissa men för att ge liv och kunna tänka sig in i situationen.

Efter att ha fått beskedet att den medicinen som jag vill prova kostar mig 4500kr i månaden och att högkostnadsskyddet inte täcker detta. Och att den dessutom inte säkert fungerar (de kan jag köpa för så är de ju med mediciner). Jag skulle inte få köra bil vilket gör att jag blir fängslad i mitt hem. Jag fick svårt att andas och hela livet kändes inte värt att leva. Jag tog bilen och åkte i väg och hjärnan på högvarv hittar jag mig själv sitta och äta och processa allt.

Som vanligt är min första tanke flykt! Jag vill inte vara med om detta. Det gör alldeles för ont i mig. Men den rationella och lösningsinriktade delen säger att vi löser detta på något sätt.

Jag förundras över hur jag fungerar och hur jag känner. Jag är väldigt glad att de inte blev något möte efter läkaren. Men de hela kändes som att nu har vi hittat en långsiktig lösning på smärtan som kan funka och i stället är de e proffsboxare som öppnade dörren och slog en knockout där jag hittar mig själv på golvet med blödande näsa och svårt att andas.

Tur att de finns goda människor som hjälper en upp och stoppar blödningen!

På tur kan man vara sur😜

Dagens tränig var intervaller. Jg be osäker på om greppet uppför i lösgrus funkade tog jag med min dotter.

Hon var sur och arg hela turen på 30 min. Så ett antal gånger att hon inte klarade av saker som hon bevisligen klarare efter som vi är hemma igen.

Hon fick putta på 2 meter i backen där de släppte under framhjulet så jag är överlycklig att hon var med annars hadde jag blivit kvar. 😀

Hon var överlycklig över när hon fick cykla ifrån mig och skynda hem när kränkningen åkte upp och ned i halsen efter intervaller 🤢😎😂

Så man kan vara sur på tur men glad för att komma hem

MTB

Letade nya vägar till träningen. Hittade och gillade dem även om jag körde fast.

Tur att de finns snälla människor som jag putta på lite så man kommer hem igen och slipper sitta en en backe och vänta.

12 år

Svart och sjukt?

Eller glädje och frid. Vilket du tycker så firar jag 12 år med ryggmärgsskada. Jag firar livet som överlevare.

Ha en fin dag!

Introduktion till parahockey

Tidsbudgeten

Under veckan har jag förberett en föreläsning som jag ska hålla och de har kommit mycket till tid och tidsåtgång och en del insikter om mig själv har aktualiserats bland annat:

Jag är 35 år gammal och kan inte klockan. De är sant! Eller jag kan läsa av klockan men de betyder inget för mig. Jag vet att kl 10 ska jag vara på ett möte. Men vad innebär de kanske 10 minuter bilkörning parkering. Jag tror att jag ska åka kl 10 så jag kan hoppa in i duschen 0950 jag har ju 10 minuter på mig..

Ja jag suckar åt mig själv.

Detta har fått mig att tänka på tidsbudgeten. Vad gör jag av min tid och är de till detta jag vill använda min tid. Just nu har jag kommit fram till att livspusslet och tiden går ihop. Det är väldigt fyrkantigt. Men jag behöver en struktur för att fungera. När allt hänger i luften blir jag stressad och inget blir gjort. Ja bara går och funderar på vad jag skulle göra i stället för att leva här och nu.

Men just nu är livet är ganska gott. Har hittat ett sätt till att förhålla mig till många saker och tagit bort de som gör min irriterad och trött. Vilket har ökat livskvalitén och närvarandet i livet. (skrivit in när jag ska åka i kalendern och inte när jag ska vara där)

Visa saker kan vi inte styra över men med en viss buffert i stressen så fixar jag även oförutsägbara saker.  Kanske verkar smått men ändå.

Tiden är minnen

11 år i livet vi tar ett år i taget

De verkar inte högt men de är mina metrar jag föll

När man kommer att tänka på att de är 11 år sedan jag trillade ner så borde ångesten för den 14 juni lägga sig. Men när de närmar sig är de som att magen knyter sig får hjärtklappning och jag kallsvettas.  Jag har processat detta. De senaste 11 åren har gått åt till att processa de här. Men de är något som man inte kan sätta fingret på. Man måste kasta sig i sadeln när man ramlat av hästen. De liv jag lever är de inga fel på jag har de som de flesta andra med familj arbete både upp och ner. Men smärtan i kroppen gör vissa dagar att de är outhärdligt.

När den 14 juni närmar sig så kommer irritationen och morfinsuget. Jag vill döva bort allt vill inte känna de som är. Vill inte ta hand om känslorna utan bara stoppa undan dem i ett svarthål. Men jag har valt att känna inte bedöva mig. Även om de känns som att känslorna och tankarna sitter på utsidan. Som känsliga nervtrådar som skriker vid minsta beröring. De vanliga strategierna funkar inte under denna tid på året.  Jag blir avskärmad även om de jag träffar inte förstår att jag inte är 100% närvarande.

Jag har valt att leva och idag firar jag att jag lever och några dagar kan man kanske få känna sig lite bitter. 11 år i livet vi tar ett år i taget.

Just idag är jag stark 

Ur lite  perspektiv  att träningen  har varit  obefintlig  har musklerna  fått  en extra  lång vila.  Smärtan under de senaste  2.5 månader  har tagit  hårt på  psyket och  allmäntillstånd.  Trotts  detaljer gjordes  ett bra resultat  på  stakning  under  förmiddagens  första  riktiga  stakpass  sedan axelskadan.  Ett kusligt  lugn  sprider sig i  kroppen.  

Hjärnan  går på högvarv  och har ångest  inför  morgondagens  14 juni  och  11 år i rullstol.  Men de går att orka med  huvudet  när kroppen  är  hyfsat  lugn.  Bara kaos  på  ett ställe  😉

Tejp kan de laga allt?! Även ett inre kaos?

1 rulle tejp per match för att hålla axeln på plats under träning / match. håret på bröstet börjar växa ut nu 😉

När saker inte riktigt funkar försök med milt våld, funkar inte de använd mer våld, funkar inte de använd tejp.

Jag åkte till Sydkorea för att spela VM i paraishockey med en trasig axel. Jag vet att de inte var de smartaste man kunde göra. Men ett lag är ett lag och man ställer upp för sina kamrater. Med 4 veckor efter att axeln varit ur led. Ramlar jag igen och slår den delvis ur led igen. Tack vare tejpen och Ingvar som satte dit den så klarade jag mig relativt bra.

Även om den kom på plats snabbt har smärtan varit ett stort problem. Nu vet jag att de inte är några skelettskador. Men smärtan är fortfarande kvar och hindrar till viss del att göra min rehab.

Den stora boven när man kommer hem är att ta hand om allt som man missat och försakat. Jag får alltid en depression när jag kommer hem. Var de värt detta? Denna gången var de värre efter som de inte är de lättaste att klara sig med 1 arm i rullstol. För mig att ta till flykt på olika sätt är den naturliga strategin för att överleva. Men att leva med den inre kaosen och inte fly in i en dimma är det svåra jobbet. Nu har jag ridit ut de värsta för denna gång och jag kan vara lite vänlig och social.

De är tur att jag har en familj som finns och stöttar.  De är de som är de riktiga kämparna!

Den stora vändningen var att jag inte behöver opereras. Nu ska jag bara rida ut smärtan och komma igång med träningen så att även nervsmärtorna lugnar ner sig.