Facebook Instagram LinkedIn

Kategori: Tankar

Kanelbulle kladdkaka Funktionshinder dag?

Idag är det internationella funktionshinderdagen. Är den ännu en dag som ska fylla vår kalender precis som kanelbullen eller kladdkakans dag.

När jag var 20 år så hade jag tyckt att de var lite fånigt och onödigt. Jag hade ju varit på en handikapptoalett och sett att de fanns armstöd. Varför ska de ha en dag och klaga på!

Efter min ryggmärgsskada så har jag fått en annan insikt efter som de har kommit närmare. På väg till kontoret denna morgon tänkte jag på att de är en evig kamp. Sverige borde vara ett fullt tillgängligt land med tanke på våra ekonomiska förutsättningar.

Sanningen är en annan många gånger så känner man sig som enbart som en kostnad. ”klart du ska komma in till oss men du vet att en ramp och hiss kostar närmare 150k?”

Detta händer inte bara hos enskilda små näringsidkare som inte har en vinst på 150k om året men de hjälper efter bästa förmåga. De händer i kommunala och kyrkans lokaler. Där du på en bra dag tar dig fram men på en dålig dag inte åker till för att du inte har kraft att hoppa upp för en trappa eller öppna en dörr utan dörröppnare.

Så dagen behövs för att belysa hur vi har det i Sverige. Funktionshindrade barn har inte rätt att leva ett aktivt liv. För allt kostar mycket pengar skulle du som förälder till ett Gående barn säga:

-På innebandyn på skolidrotten så får du ha på dig dina vinterkängor och springa i.

Detta hade nästan klassats som barnmisshandel. Men att barn med funktionsvariation ska vara med på skolidrotten ska göra de i sin Rullstol som används till vardags bli svettig och låta de torka in är helt ok. Eller så låter vi barnet sitta vid sidan för de är inget som du kan vara med på.

Det finns massa andra exempel att ta upp. Poängen är att vi med oftast ganska små medel kan göra skillnad.

Genom att göra en förändring i vårat bemötande och vår världsbild.  Frågor man kan ställa till sig själv:
Skickar vi signaler att alla är lika värda?
Bygger vi individens självkänsla till de bättre?
Hur hade jag känt om jag var i den andre personens kläder?

Ska vi inte skapa självständiga individer som vill bidra till att föra vårat samhälle framåt. Detta gör vi inte genom att exkludera vissa människor från samhället.

Vi kan skapa ett samhälle som är tillgängligt för alla om vi vill det.

Alla människor är en tillgång i vårat samhälle och kan göra skillnad för andra!

När hoppet blir en käftsmäll

Min ständiga följeslagare Smärtan tar en stor del av min vakna tid. Inte bara min tid utan även familjens tid. Min son vill ibland inte att jag ska lägga honom då han är rädd att komma åt mig då de känns som att bli huggen med en kniv. Så även om jag lider så gör familjen en väldigt stor uppoffring.

Igår var jag till smärtkliniken i Uppsala. Hade byggt upp en förväntan om ett mirakel. Jag brukar inte göra de då jag blir besviken. Hoppas på de bästa förvänta dig de värsta. Igår var jag inte på min vakt utan körde all in  på hoppet.

Jag har aldrig fått ett cancer besked men kan tänka mig hur de känns. När hela livet som jag känner det ska ändras och de finns inget mer att göra. Kanske en dålig liknelse tycker vissa men för att ge liv och kunna tänka sig in i situationen.

Efter att ha fått beskedet att den medicinen som jag vill prova kostar mig 4500kr i månaden och att högkostnadsskyddet inte täcker detta. Och att den dessutom inte säkert fungerar (de kan jag köpa för så är de ju med mediciner). Jag skulle inte få köra bil vilket gör att jag blir fängslad i mitt hem. Jag fick svårt att andas och hela livet kändes inte värt att leva. Jag tog bilen och åkte i väg och hjärnan på högvarv hittar jag mig själv sitta och äta och processa allt.

Som vanligt är min första tanke flykt! Jag vill inte vara med om detta. Det gör alldeles för ont i mig. Men den rationella och lösningsinriktade delen säger att vi löser detta på något sätt.

Jag förundras över hur jag fungerar och hur jag känner. Jag är väldigt glad att de inte blev något möte efter läkaren. Men de hela kändes som att nu har vi hittat en långsiktig lösning på smärtan som kan funka och i stället är de e proffsboxare som öppnade dörren och slog en knockout där jag hittar mig själv på golvet med blödande näsa och svårt att andas.

Tur att de finns goda människor som hjälper en upp och stoppar blödningen!

På tur kan man vara sur😜

Dagens tränig var intervaller. Jg be osäker på om greppet uppför i lösgrus funkade tog jag med min dotter.

Hon var sur och arg hela turen på 30 min. Så ett antal gånger att hon inte klarade av saker som hon bevisligen klarare efter som vi är hemma igen.

Hon fick putta på 2 meter i backen där de släppte under framhjulet så jag är överlycklig att hon var med annars hadde jag blivit kvar. 😀

Hon var överlycklig över när hon fick cykla ifrån mig och skynda hem när kränkningen åkte upp och ned i halsen efter intervaller 🤢😎😂

Så man kan vara sur på tur men glad för att komma hem

”Bakom varje stark man står en dubbelt så stark kvinna”

Bakom varje Stark man står en dubbelt så stark kvinna!
Bild från min resa till MZ 1996 Afrikanska kvinnor bär Afrika på sina huvuden

Efter Kvalet till Paralympic som var klar för ca 1 vecka sedan. Har jag varit med i radion och Aftonbladet. Med mer eller mindre skrikiga rubriker för att skapa läsvilja. Många har läst och kommenterat med ryggdunkar och ”Bra jobbat !” ”starkt jag skulle inte klarat det”.

Men de man kanske glömmer är när du står och bara har 2 val så väljer man de som kanske inte är lättast att genomföra utan de som är bäst för mig som individ (om beslutet tas i någorlunda nyktert tillstånd).

Detta har fått mig att fundera på något som hände 1996 när jag var 15 år gammal vann jag en resa till Moçambique genom SKRIK projektet. Ett projekt som gick ut på att konfirmander i Västeråssift skulle sälja ljus till advent. Pengarna som ljusförsäljningen drog in skulle oavkortat gå till Moçambique som är vänstift till Västerås.  Efter detta skulle 2 konfirmander som skickat in ett personligt brev väljas ut för att åka till Moçambique för att se vad pengarna användes till.

Denna resa har betytt mycket för mig genom åren. Både att uppskatta de jag har hemma men även att se att lite kan göra skillnad. De säger att när man har satt fötterna i den röda jorden blir en del av hjärtat kvar. Jag har en ständig längtan tillbaka. Mycket saker var jag för naiv för att förstå vidden av just då men vissa saker har etsats sig fast i minnet.

Citatet ”Bakom varje stark man står en dubbelt så stark kvinna” är en av dessa saker. Nu är det mer än 20 år sedan jag gjorde min första resa till afrikanska kontinenten. Har varit gift i 15 år och ibland i samband med föreläsningar får jag frågan hur orkar du?

Svaret är att man inte gör det varje dag. Men jag har bakom eller vid sidan av mig Marie min fru som står ut och är dubbelt så stark som mig. Hon bromsar när projekten och idéerna är alldeles för vilda. Men hon pushar och driver framåt när de behövs.

Att leva i en parrelation är att ibland bära och ibland bli buren. Att våga lägga sitt liv i någon annans händer. Klart att vi stretar emot och tycker de känns otäckt att någon annan inte har koll på säkringen när vi klättrar. Men att släppa garden lite och slappna av i någons famn tillåta sig gråta eller bara känna hud mot hud, och ladda batterierna.

Klart att vi är osams och tycker olika men de är de som är att vara stark. Tycka till, stå för sina åsiker och stå upp för de man tycker är rätt.

Värt att tänka på att ”Bakom varje stark man står en dubbelt så stark kvinna”

Utan den starka kvinnan hade mitt liv inte sett ut som de gör idag. Jag har gjort en resa i livet blivit ren och nykter men jag har inte gjort de ensam. Maries uppoffring och kamp har varit linkande min jag har mycket att tacka henne för!

Tidsbudgeten

Under veckan har jag förberett en föreläsning som jag ska hålla och de har kommit mycket till tid och tidsåtgång och en del insikter om mig själv har aktualiserats bland annat:

Jag är 35 år gammal och kan inte klockan. De är sant! Eller jag kan läsa av klockan men de betyder inget för mig. Jag vet att kl 10 ska jag vara på ett möte. Men vad innebär de kanske 10 minuter bilkörning parkering. Jag tror att jag ska åka kl 10 så jag kan hoppa in i duschen 0950 jag har ju 10 minuter på mig..

Ja jag suckar åt mig själv.

Detta har fått mig att tänka på tidsbudgeten. Vad gör jag av min tid och är de till detta jag vill använda min tid. Just nu har jag kommit fram till att livspusslet och tiden går ihop. Det är väldigt fyrkantigt. Men jag behöver en struktur för att fungera. När allt hänger i luften blir jag stressad och inget blir gjort. Ja bara går och funderar på vad jag skulle göra i stället för att leva här och nu.

Men just nu är livet är ganska gott. Har hittat ett sätt till att förhålla mig till många saker och tagit bort de som gör min irriterad och trött. Vilket har ökat livskvalitén och närvarandet i livet. (skrivit in när jag ska åka i kalendern och inte när jag ska vara där)

Visa saker kan vi inte styra över men med en viss buffert i stressen så fixar jag även oförutsägbara saker.  Kanske verkar smått men ändå.

Racerapport Skördeloppet 2017

 Efter att ha köat länge till toaletten och där inne lyssnade på uppvärmningen. Var de dags att sätt på sig nummer lappen och sätta sonen i knät och rulla till starten. Då de var ca 20 år sedan jag sprang ett lopp viste jag inte hur man gör. Men som man gör när man inte vet ställer man sig sist och kolla på de andra hur de gör. Så jag rullade sakta i väg när starten gick.  Hade bestämt mig för att inte bli svettig. Utan göra detta för att de är en kul grej som händer i Hedemora. Där av hade jag min son i knät.

Vi började rulla om lite folk inne på vasaliden. Väl ute börjar de att luta uppför och gör så ett tag. Då vi väljer att hålla ett lågt men stadigt tempo kommer vi fram till backen mellan Tjärdenhuset och biblioteket där de är en skarp backe uppför. Sonen får hoppa av och springa upp tillsammans med 3 stycken tjejer som   på samma ställe som oss. Där efter kommer det ca 150m asfalt sedan börjar kullerstenen som tar oss skakande till stortorget. Där ska vi passera ett stråk av Kullersten (läs runda stenar med ca 2 cm mellanrum  och en höjd på 4 cm) följt av en kant på ca 8cm. För att komma vidare till en grusgång där banan fortsätter. Där väljer  vi att ta en alternativ väg för att inte ramla och hålla någon form av fart. Så vi rundar apotekshuset och sluter upp med de andra i loppet.

Nu har de som springer kommit långt och vi ligger i promenad klungorna. Stolen börjar wobla i länkhjulen här är det en liten nedförsbacke. Vi är ganska ensamma och kommer fram till Kärleksstigen. Här kommer sonen på att när vi kommer till målet pappa måste jag kissa. Men det är ju långt kvar till målet ska vi kissa nu?

  • Ja de måste jag göra!

så vi stannar och kissar vid ett träd och förlorar viktiga sekunder om de inte varit så att vi anmält oss till promenad 5km utan tidtagning. Där kärleksstigen slutar är det en brant backe för att komma vidare i loppet. Efter som jag har berättat att jag är med så står det två hjälpsamma personer och ger mig ett handtag uppför medan grabben springer bredvid.

Vi håller vår fart i uppförsbacken som loppet fortsätter med och här känner jag en svettdroppe komma när jag ser 2km skylten. Vi har några gåspringare framför oss och när de vänder sig om och ser oss sätter de fart för man kan inte bli omkörd av en kille i rullstol. Så de sätter fart och börjar gå när de kommit på tryggt avstånd.

Nu vänder banan och vi rundar sjön munken här lutar de neråt och länkhjulen wobblar så vi tar de försiktigt nerför för att inte flyga framåt. Vi ser vätskekontrollen och rullar fram och tar en mugg vatten innan vi fortsätter. Nu passerar vi lite folk som ser förvånade ut men hejar glatt på här står även 3 km skylten i en lätt uppförsbacke.

Nu har de grävt i vägen och sonen undrar vad de ska bygga och varför de inte sopat ihop gruset som ligger. De är ju svårt att komma fram när man rullar. De kanske ska bygga hus.

Vi rullar vidare och ytterligare en gåspringare sätter fart för att hålla avståndet. Förcyklisterna kommer ikapp och hejar på oss och vi blir varvade av de första som springer 10km.

Sonen undrar varför folk sitter och fikar och inte är med och springer. Jag svarar att de behövs folk som hejar åxå så vi kör på så fort vi kan.

Det rullar på fint tills vi kommer fram till sveaparken där banan tar sig nedför i gropen för att komma upp på andra sidan. Här går rullstolsbanan förbi på ovansidan av parken. Sträckan är den samma men vi passerar några gåspringare efter som de troligen inte känner sig stressade.

Nu är vi uppe på Åsgatan och lutningen på vägen för att vi måste stanna till och köra upp på trottoaren för att få en någorlunda lutning och slippa burka för att få stolen att gå rakt. Nu är det inte långt kvar bara ner för den branta polisbacken där lutningen är både utför och i sidled. Så vi sicksackar oss ner för att inte vicka. Nu ser vi Vasaliden och håller undan för de som kommer springande bakifrån. Vi rullar mot målet och får hejarop och går i mål lita varma och väldigt glada för att ha haft ca 40 minuter tillsammans och pratat om världens väsentligheter för en 4åring.

Tacka Skördeloppet Hedemora för ett bra arrangemang för att ha tagit ett bra steg av integrering i samhället och inte segregering i idrotten kan vi vara tillsammans gammal ung funktionsnedsatt eller icke funktionsnedsatt. De viktiga är att vi rör på oss och har vi kul under resans gång så kommer vi att göra det igen!

 

Tiden är minnen

11 år i livet vi tar ett år i taget

De verkar inte högt men de är mina metrar jag föll

När man kommer att tänka på att de är 11 år sedan jag trillade ner så borde ångesten för den 14 juni lägga sig. Men när de närmar sig är de som att magen knyter sig får hjärtklappning och jag kallsvettas.  Jag har processat detta. De senaste 11 åren har gått åt till att processa de här. Men de är något som man inte kan sätta fingret på. Man måste kasta sig i sadeln när man ramlat av hästen. De liv jag lever är de inga fel på jag har de som de flesta andra med familj arbete både upp och ner. Men smärtan i kroppen gör vissa dagar att de är outhärdligt.

När den 14 juni närmar sig så kommer irritationen och morfinsuget. Jag vill döva bort allt vill inte känna de som är. Vill inte ta hand om känslorna utan bara stoppa undan dem i ett svarthål. Men jag har valt att känna inte bedöva mig. Även om de känns som att känslorna och tankarna sitter på utsidan. Som känsliga nervtrådar som skriker vid minsta beröring. De vanliga strategierna funkar inte under denna tid på året.  Jag blir avskärmad även om de jag träffar inte förstår att jag inte är 100% närvarande.

Jag har valt att leva och idag firar jag att jag lever och några dagar kan man kanske få känna sig lite bitter. 11 år i livet vi tar ett år i taget.

Just idag är jag stark 

Ur lite  perspektiv  att träningen  har varit  obefintlig  har musklerna  fått  en extra  lång vila.  Smärtan under de senaste  2.5 månader  har tagit  hårt på  psyket och  allmäntillstånd.  Trotts  detaljer gjordes  ett bra resultat  på  stakning  under  förmiddagens  första  riktiga  stakpass  sedan axelskadan.  Ett kusligt  lugn  sprider sig i  kroppen.  

Hjärnan  går på högvarv  och har ångest  inför  morgondagens  14 juni  och  11 år i rullstol.  Men de går att orka med  huvudet  när kroppen  är  hyfsat  lugn.  Bara kaos  på  ett ställe  😉

Tejp kan de laga allt?! Även ett inre kaos?

1 rulle tejp per match för att hålla axeln på plats under träning / match. håret på bröstet börjar växa ut nu 😉

När saker inte riktigt funkar försök med milt våld, funkar inte de använd mer våld, funkar inte de använd tejp.

Jag åkte till Sydkorea för att spela VM i paraishockey med en trasig axel. Jag vet att de inte var de smartaste man kunde göra. Men ett lag är ett lag och man ställer upp för sina kamrater. Med 4 veckor efter att axeln varit ur led. Ramlar jag igen och slår den delvis ur led igen. Tack vare tejpen och Ingvar som satte dit den så klarade jag mig relativt bra.

Även om den kom på plats snabbt har smärtan varit ett stort problem. Nu vet jag att de inte är några skelettskador. Men smärtan är fortfarande kvar och hindrar till viss del att göra min rehab.

Den stora boven när man kommer hem är att ta hand om allt som man missat och försakat. Jag får alltid en depression när jag kommer hem. Var de värt detta? Denna gången var de värre efter som de inte är de lättaste att klara sig med 1 arm i rullstol. För mig att ta till flykt på olika sätt är den naturliga strategin för att överleva. Men att leva med den inre kaosen och inte fly in i en dimma är det svåra jobbet. Nu har jag ridit ut de värsta för denna gång och jag kan vara lite vänlig och social.

De är tur att jag har en familj som finns och stöttar.  De är de som är de riktiga kämparna!

Den stora vändningen var att jag inte behöver opereras. Nu ska jag bara rida ut smärtan och komma igång med träningen så att även nervsmärtorna lugnar ner sig.

VAKNA NU är det VÅR!

Det har instagramats lite men bloggandet har varit tyst. Det är svårt att hitta motivation när de enda som händer är vardag. Nog för att de händer massa saker i vardagen men de är inte något som man sätter fingret på och tänker detta borde jag skriva om. Trotts att jag har en massa tankar i huvudet som jag gärna skulle dela med mig av.

Kedjeavbrott i uppförsbacke

Kedjeavbrott i uppförsbacke

Cykel säsongen har startat. Första tävlingen gick i lördags men då valde jag att göra något annat i stället som jag kommer skriva mer om längre ner. Cykeln går riktigt tungt som de gör varje vår när man kommer ut. Jag är för tungt för att vara en bra cyklist. men jag harvar på för att få lite kondition och jag har inga mål med cyklingen jag ska få fart på koppen och köra SM för att fylla ut så att de blir officiellt SM status på tävlingen. Förra veckan var jag ute och cyklade med en arbetskamrat och för hög växel och för mycket uppför så går kedjan av. De small till i vänster axel men de har läkt bra igen. men man blir bra paff när de smäller till. Som tur var hade han ett kedjelås med och vi tog oss hela vägen hem igen.  nu ska utväxlingen bytas så att jag kan cykla uppför utan att tappa så mycket fart på flacken går de fort men uppför orkar inte armarna med riktigt.

 

Armbrytning i Flen

Armbrytning i Flen

Jag hoppade över den första cykeltävlingen för säsongen och valde att åka till Flen.I Flen går de enda sittande tävlingarna i armbrytning i Sverige. Nu har jag gjort min debut och jag lärde mig lite nya saker. Jag är för seg i starten, Jag är för snäll och jag kunde vunnit mer om jag varit förberedd. Nu är de som de är. Jag är mer en traktor som trycker sakta medans jag inte var beredd på att de smällde till. Trotts detta kom jag inte sist i vänstern. Men där emot i Högern, men jag presterade bättre i höger men de kom inte hela vägen. Jag är lite osäker om de är detta som jag ska lägga min tid på. Jag gillar att vara i miljön men vet inte om jag kommer tävla så mycket. Hockeyn är de som jag satsar på och kan jag bryta lite ändå så är de ok men inte högprioriterat.

Murgröneplanteringen för at skymma allt skräp. från de framtida utegymen

Murgröneplanteringen för at skymma allt skräp. från de framtida utegymen

Äntligen har våren kommit och de börjar bli dags för lite planteringar igen. de kanske låter lite konstigt men jag gillar att plantera och göra de vackert i trädgården. Någon gång ska jag försöka att sitta där och njuta av den. Men planeringen är de roligaste. I år kommer de inte att bli så stora projekt lite små trädplanteringar ska göras och jag ska försöka spaljea upp mitt äppelträd så att de blir ett vind skydd. samt att lite tujor ska planteras för att göra en grön arbetsbod om några år. Men årets första plantering blev Murgröna som förhoppningsvis kommer att täcka förvaringen av skottkärran. Murgrönan har stått i vatten över vintern och fått fina rötter. Jag trodde inte att de överlevt vintern men de hade gått bra.