Facebook Instagram LinkedIn

Kategori: Vardag

När hoppet blir en käftsmäll

Min ständiga följeslagare Smärtan tar en stor del av min vakna tid. Inte bara min tid utan även familjens tid. Min son vill ibland inte att jag ska lägga honom då han är rädd att komma åt mig då de känns som att bli huggen med en kniv. Så även om jag lider så gör familjen en väldigt stor uppoffring.

Igår var jag till smärtkliniken i Uppsala. Hade byggt upp en förväntan om ett mirakel. Jag brukar inte göra de då jag blir besviken. Hoppas på de bästa förvänta dig de värsta. Igår var jag inte på min vakt utan körde all in  på hoppet.

Jag har aldrig fått ett cancer besked men kan tänka mig hur de känns. När hela livet som jag känner det ska ändras och de finns inget mer att göra. Kanske en dålig liknelse tycker vissa men för att ge liv och kunna tänka sig in i situationen.

Efter att ha fått beskedet att den medicinen som jag vill prova kostar mig 4500kr i månaden och att högkostnadsskyddet inte täcker detta. Och att den dessutom inte säkert fungerar (de kan jag köpa för så är de ju med mediciner). Jag skulle inte få köra bil vilket gör att jag blir fängslad i mitt hem. Jag fick svårt att andas och hela livet kändes inte värt att leva. Jag tog bilen och åkte i väg och hjärnan på högvarv hittar jag mig själv sitta och äta och processa allt.

Som vanligt är min första tanke flykt! Jag vill inte vara med om detta. Det gör alldeles för ont i mig. Men den rationella och lösningsinriktade delen säger att vi löser detta på något sätt.

Jag förundras över hur jag fungerar och hur jag känner. Jag är väldigt glad att de inte blev något möte efter läkaren. Men de hela kändes som att nu har vi hittat en långsiktig lösning på smärtan som kan funka och i stället är de e proffsboxare som öppnade dörren och slog en knockout där jag hittar mig själv på golvet med blödande näsa och svårt att andas.

Tur att de finns goda människor som hjälper en upp och stoppar blödningen!

Vi är jävligt bra!

Jag är allt om oftast stressad både av att min kropp när som helst kan välj att gå ner i safemode. Och av mitt huvud som alltid konstruerar något som är till hjälp i min vardag.

Jag letar ständigt ställen där jag kan finna sinnesro. De blir viktigare och viktigare. Jag vill inte längre ständigt jag nya platser. Jag har rest och sett massor. Och de jag letar idag är ställen min själ kan hitta ro.

Många gånger är de fin utsikt och med min familj. Jag har kommit fram till att de är de viktiga för mig.

20 år sedan var de något helt annat jag sökte. Precis som för 5 år sedan.

Men för mig är det inte materiell lycka utan något annat jag uppskattar. De viktig är inte vilken possition du har utan snarare vem är DU?

Tror du på dig själv och de du gör. Eller gör du dig till för att passa in?

En bra fråga att ställa sig lite då och då.

Självklart måste vi prestera något inte gå i någon låtsasvärld men gör vi de med högt huvud för att vi tror på oss själva?

För vi är jävligt bra! ❤

På tur kan man vara sur😜

Dagens tränig var intervaller. Jg be osäker på om greppet uppför i lösgrus funkade tog jag med min dotter.

Hon var sur och arg hela turen på 30 min. Så ett antal gånger att hon inte klarade av saker som hon bevisligen klarare efter som vi är hemma igen.

Hon fick putta på 2 meter i backen där de släppte under framhjulet så jag är överlycklig att hon var med annars hadde jag blivit kvar. 😀

Hon var överlycklig över när hon fick cykla ifrån mig och skynda hem när kränkningen åkte upp och ned i halsen efter intervaller 🤢😎😂

Så man kan vara sur på tur men glad för att komma hem

12 år

Svart och sjukt?

Eller glädje och frid. Vilket du tycker så firar jag 12 år med ryggmärgsskada. Jag firar livet som överlevare.

Ha en fin dag!

Resan Pyongchang

Många frågor hur de var. Jag svarar gärna och gjorde en film om den andra sidan som ni inte ser på tv. De är mycket väntan. Lite som att spela en hockeymatch. Vi lägger månader av träning och sedan är de 3×15 minuter som visas. Av de flera hundra timmarna.

Kolla hur jag upplevde det

”Bakom varje stark man står en dubbelt så stark kvinna”

Bakom varje Stark man står en dubbelt så stark kvinna!
Bild från min resa till MZ 1996 Afrikanska kvinnor bär Afrika på sina huvuden

Efter Kvalet till Paralympic som var klar för ca 1 vecka sedan. Har jag varit med i radion och Aftonbladet. Med mer eller mindre skrikiga rubriker för att skapa läsvilja. Många har läst och kommenterat med ryggdunkar och ”Bra jobbat !” ”starkt jag skulle inte klarat det”.

Men de man kanske glömmer är när du står och bara har 2 val så väljer man de som kanske inte är lättast att genomföra utan de som är bäst för mig som individ (om beslutet tas i någorlunda nyktert tillstånd).

Detta har fått mig att fundera på något som hände 1996 när jag var 15 år gammal vann jag en resa till Moçambique genom SKRIK projektet. Ett projekt som gick ut på att konfirmander i Västeråssift skulle sälja ljus till advent. Pengarna som ljusförsäljningen drog in skulle oavkortat gå till Moçambique som är vänstift till Västerås.  Efter detta skulle 2 konfirmander som skickat in ett personligt brev väljas ut för att åka till Moçambique för att se vad pengarna användes till.

Denna resa har betytt mycket för mig genom åren. Både att uppskatta de jag har hemma men även att se att lite kan göra skillnad. De säger att när man har satt fötterna i den röda jorden blir en del av hjärtat kvar. Jag har en ständig längtan tillbaka. Mycket saker var jag för naiv för att förstå vidden av just då men vissa saker har etsats sig fast i minnet.

Citatet ”Bakom varje stark man står en dubbelt så stark kvinna” är en av dessa saker. Nu är det mer än 20 år sedan jag gjorde min första resa till afrikanska kontinenten. Har varit gift i 15 år och ibland i samband med föreläsningar får jag frågan hur orkar du?

Svaret är att man inte gör det varje dag. Men jag har bakom eller vid sidan av mig Marie min fru som står ut och är dubbelt så stark som mig. Hon bromsar när projekten och idéerna är alldeles för vilda. Men hon pushar och driver framåt när de behövs.

Att leva i en parrelation är att ibland bära och ibland bli buren. Att våga lägga sitt liv i någon annans händer. Klart att vi stretar emot och tycker de känns otäckt att någon annan inte har koll på säkringen när vi klättrar. Men att släppa garden lite och slappna av i någons famn tillåta sig gråta eller bara känna hud mot hud, och ladda batterierna.

Klart att vi är osams och tycker olika men de är de som är att vara stark. Tycka till, stå för sina åsiker och stå upp för de man tycker är rätt.

Värt att tänka på att ”Bakom varje stark man står en dubbelt så stark kvinna”

Utan den starka kvinnan hade mitt liv inte sett ut som de gör idag. Jag har gjort en resa i livet blivit ren och nykter men jag har inte gjort de ensam. Maries uppoffring och kamp har varit linkande min jag har mycket att tacka henne för!

Tidsbudgeten

Under veckan har jag förberett en föreläsning som jag ska hålla och de har kommit mycket till tid och tidsåtgång och en del insikter om mig själv har aktualiserats bland annat:

Jag är 35 år gammal och kan inte klockan. De är sant! Eller jag kan läsa av klockan men de betyder inget för mig. Jag vet att kl 10 ska jag vara på ett möte. Men vad innebär de kanske 10 minuter bilkörning parkering. Jag tror att jag ska åka kl 10 så jag kan hoppa in i duschen 0950 jag har ju 10 minuter på mig..

Ja jag suckar åt mig själv.

Detta har fått mig att tänka på tidsbudgeten. Vad gör jag av min tid och är de till detta jag vill använda min tid. Just nu har jag kommit fram till att livspusslet och tiden går ihop. Det är väldigt fyrkantigt. Men jag behöver en struktur för att fungera. När allt hänger i luften blir jag stressad och inget blir gjort. Ja bara går och funderar på vad jag skulle göra i stället för att leva här och nu.

Men just nu är livet är ganska gott. Har hittat ett sätt till att förhålla mig till många saker och tagit bort de som gör min irriterad och trött. Vilket har ökat livskvalitén och närvarandet i livet. (skrivit in när jag ska åka i kalendern och inte när jag ska vara där)

Visa saker kan vi inte styra över men med en viss buffert i stressen så fixar jag även oförutsägbara saker.  Kanske verkar smått men ändå.

Tiden är minnen

11 år i livet vi tar ett år i taget

De verkar inte högt men de är mina metrar jag föll

När man kommer att tänka på att de är 11 år sedan jag trillade ner så borde ångesten för den 14 juni lägga sig. Men när de närmar sig är de som att magen knyter sig får hjärtklappning och jag kallsvettas.  Jag har processat detta. De senaste 11 åren har gått åt till att processa de här. Men de är något som man inte kan sätta fingret på. Man måste kasta sig i sadeln när man ramlat av hästen. De liv jag lever är de inga fel på jag har de som de flesta andra med familj arbete både upp och ner. Men smärtan i kroppen gör vissa dagar att de är outhärdligt.

När den 14 juni närmar sig så kommer irritationen och morfinsuget. Jag vill döva bort allt vill inte känna de som är. Vill inte ta hand om känslorna utan bara stoppa undan dem i ett svarthål. Men jag har valt att känna inte bedöva mig. Även om de känns som att känslorna och tankarna sitter på utsidan. Som känsliga nervtrådar som skriker vid minsta beröring. De vanliga strategierna funkar inte under denna tid på året.  Jag blir avskärmad även om de jag träffar inte förstår att jag inte är 100% närvarande.

Jag har valt att leva och idag firar jag att jag lever och några dagar kan man kanske få känna sig lite bitter. 11 år i livet vi tar ett år i taget.

Ofrivillig men kanske behövligt vila

Efter att ha ätit penicillin i närmare 2 veckor börjar jag bli rastlös.  Men helt ärligt så har jag inte orkat träna under denna tid.  Jag har ägnat mig åt familjen och gjort klart lite projekt.  Jag har lyckats montera påhängs cykel till min dotter efter min armcykel.  Så de senaste dagarna har vi cyklat omkring lite.  I går gjorde vi 2 mil i hällregn.  Så när jag skulle cykla i dag var dynorna fortfarande blöta.  Trots att jag hadde en fläkt som blåste på dem i 3 timmar.  De är kul att göra saker tillsammans även om det i uppförsbackar är jobbigt så är de lite kul att höra kommentarer under cykel färden.  som när de blir som brantast ni är jag lite trött på att cykla så jag vilar och själv får man inte fram ett ord pga ansträngningen.  När de går utför så hör man se va fort jag kan trampa.  Då orkar man I alla fall dra på munnen. 

image

Påhängs cykeln monterad

Nu är det inte långt kvar till att det är dags att gå på is. Har kört lite teknik idag och de kändes kul.  Nu ska jag börja kolla på den nya kälken vad som är fel varför inte skenorna tar när jag åker rakt fram.  Så nu ska intervaller köras och tekniken ska tränas för ytterligare en sesång kälkhockey.  I år kommer de bli träning på hemmaplan för Hedemora SK kommer att starta kälkhockey.  Vilket kommer spara tid och pengar för att slippa åka långt för att träna.

image

Teknik träning i paincave

VAKNA NU är det VÅR!

Det har instagramats lite men bloggandet har varit tyst. Det är svårt att hitta motivation när de enda som händer är vardag. Nog för att de händer massa saker i vardagen men de är inte något som man sätter fingret på och tänker detta borde jag skriva om. Trotts att jag har en massa tankar i huvudet som jag gärna skulle dela med mig av.

Kedjeavbrott i uppförsbacke

Kedjeavbrott i uppförsbacke

Cykel säsongen har startat. Första tävlingen gick i lördags men då valde jag att göra något annat i stället som jag kommer skriva mer om längre ner. Cykeln går riktigt tungt som de gör varje vår när man kommer ut. Jag är för tungt för att vara en bra cyklist. men jag harvar på för att få lite kondition och jag har inga mål med cyklingen jag ska få fart på koppen och köra SM för att fylla ut så att de blir officiellt SM status på tävlingen. Förra veckan var jag ute och cyklade med en arbetskamrat och för hög växel och för mycket uppför så går kedjan av. De small till i vänster axel men de har läkt bra igen. men man blir bra paff när de smäller till. Som tur var hade han ett kedjelås med och vi tog oss hela vägen hem igen.  nu ska utväxlingen bytas så att jag kan cykla uppför utan att tappa så mycket fart på flacken går de fort men uppför orkar inte armarna med riktigt.

 

Armbrytning i Flen

Armbrytning i Flen

Jag hoppade över den första cykeltävlingen för säsongen och valde att åka till Flen.I Flen går de enda sittande tävlingarna i armbrytning i Sverige. Nu har jag gjort min debut och jag lärde mig lite nya saker. Jag är för seg i starten, Jag är för snäll och jag kunde vunnit mer om jag varit förberedd. Nu är de som de är. Jag är mer en traktor som trycker sakta medans jag inte var beredd på att de smällde till. Trotts detta kom jag inte sist i vänstern. Men där emot i Högern, men jag presterade bättre i höger men de kom inte hela vägen. Jag är lite osäker om de är detta som jag ska lägga min tid på. Jag gillar att vara i miljön men vet inte om jag kommer tävla så mycket. Hockeyn är de som jag satsar på och kan jag bryta lite ändå så är de ok men inte högprioriterat.

Murgröneplanteringen för at skymma allt skräp. från de framtida utegymen

Murgröneplanteringen för at skymma allt skräp. från de framtida utegymen

Äntligen har våren kommit och de börjar bli dags för lite planteringar igen. de kanske låter lite konstigt men jag gillar att plantera och göra de vackert i trädgården. Någon gång ska jag försöka att sitta där och njuta av den. Men planeringen är de roligaste. I år kommer de inte att bli så stora projekt lite små trädplanteringar ska göras och jag ska försöka spaljea upp mitt äppelträd så att de blir ett vind skydd. samt att lite tujor ska planteras för att göra en grön arbetsbod om några år. Men årets första plantering blev Murgröna som förhoppningsvis kommer att täcka förvaringen av skottkärran. Murgrönan har stått i vatten över vintern och fått fina rötter. Jag trodde inte att de överlevt vintern men de hade gått bra.