Tiden är minnen

11 år i livet vi tar ett år i taget

De verkar inte högt men de är mina metrar jag föll

När man kommer att tänka på att de är 11 år sedan jag trillade ner så borde ångesten för den 14 juni lägga sig. Men när de närmar sig är de som att magen knyter sig får hjärtklappning och jag kallsvettas.  Jag har processat detta. De senaste 11 åren har gått åt till att processa de här. Men de är något som man inte kan sätta fingret på. Man måste kasta sig i sadeln när man ramlat av hästen. De liv jag lever är de inga fel på jag har de som de flesta andra med familj arbete både upp och ner. Men smärtan i kroppen gör vissa dagar att de är outhärdligt.

När den 14 juni närmar sig så kommer irritationen och morfinsuget. Jag vill döva bort allt vill inte känna de som är. Vill inte ta hand om känslorna utan bara stoppa undan dem i ett svarthål. Men jag har valt att känna inte bedöva mig. Även om de känns som att känslorna och tankarna sitter på utsidan. Som känsliga nervtrådar som skriker vid minsta beröring. De vanliga strategierna funkar inte under denna tid på året.  Jag blir avskärmad även om de jag träffar inte förstår att jag inte är 100% närvarande.

Jag har valt att leva och idag firar jag att jag lever och några dagar kan man kanske få känna sig lite bitter. 11 år i livet vi tar ett år i taget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *