Facebook Instagram LinkedIn

Kategori: Odefinerbart

Dag 3 hemma alias julafton

Är julaftonen den längsta dagen på året?

När man är barn är de nog så, och när man har barn är de så dels är de speedade av att man ska få julklappar. Sen kastar man in lite socker på de så har man ett knippe energi som studsar mellan golv och tak och sen skriker. Tur att tomten redan har gett sig av med klapparna.

Nu har jag skjutit upp saker så länge att de inte är hållbart. Detta med julklappar är överskattat. Jag har tänkt att beställa dem men efter som de är direkt leverans via mail så är de ingen panik. Men nu när jag ska beställa så funkar inte sidan. Jag skulle kunna köpa något annat men de är inte samma sak detta var en jätte bra sak. Men de som väntar på något gott.  Kraften finns inte och jag tycker att de är viktigare att försöka vara en bra pappa och man i stället för att ödsla energi på julklappar. Man kanske får skämmas men de har jag inte ork till.

Orken försvinner fort. My suger kraft ur en, i går blev vi osams innan hon skulle sova. Hon ville att jag skulle läsa men jag trillade nästan ur stolen för att energin var borta. De slutade väl hon kom till våran säng och jag läste där. Sen kunde hon ändå inte sova tomten skulle ju komma imorgon.  Jag känner igen mig. Marie gjorde som mamma och pappa gjorde skällde och sa åt henne att sova.  Jag sa åt henne att komma in till våran säng och så sjöng vi och kramades tillslut somnade hon och tog extra mycket plats i sängen.

Smärtan kommer och går den är inte bättre. Hjärnan kan tänka bort till en viss gräns men de är långt kvar innan de är som innan operationen. De är precis som kroppen stänger av när energin inte räcker till. Nån drar i huvudströmbrytaren de blir tack och god natt. Men jag sover inte varken på dagen eller natten. Vilket gör att man blir ännu tröttare.

Nu ska jag vila så jag orkar med tomten och äta mat.

Utan restriktioner med nya restriktioner

Helgen har varit bra kvällarna är hemska. Smärtan kommer krypande tillsammans med mörkret, de är hemskt. Allt kommer från ryggen tror jag. Blir fortfarande tvär slut från en sekund till en annan.

Idag släppte restriktionerna, så jag får göra allt nästan. Inte lägga huvudet mellan fötterna eller göra något som är allt för ansträngande. Jag får göra lättare hushålls arbete. Undrar om man måste köpa ny stekpanna ut med gjutjärnet och in med en billig teflon historia. Den nya restriktionen gäller till 6 veckor efter operationen. Då ska jag få en tid till ett återbesök för att göra ett träningsprogram. Så de blir ingen träning innan dess utan bara göra små saker.

Jag skulle göra förflyttningar med glidbräda idag, de klarade jag inte av. Efter som när man ställde stolen bredvid sängen så var de ca 5 cm mellan de blir en massa lyft press och drag innan jag får dit glidbrädan och kan komma till stolen. För att inte prata om förflyttningen till toastol på glidbräda utan kalsingar. Då måste jag nog bli kvar ett tag till för att vårda såren på rumpan.

Känner att armarna inte orkar så mycket. Jag kan flytta mig till stolen och rulla om kring men uthålligheten finns inte. Men känslan att klara sig själv är enorm de är skönt att kunna hoppa till sängen när jag vill och inte vänta på att nån ska komma och lyfta mig i taklyften. Men de är en lång resa innan jag är tillbaka till full tränad.

Jag har en massa inspiration att börja träna och en massa planer i huvudet. Hoppa att jag inte förslöas för mycket under de närmaste veckorna utan att motivationen finns för att starta långsamt och bygga upp kroppen. Jag brukar vara så ivrig att komma i gång att jag inte tänker på konsekvenserna tack vare detta blir jag liggande 3 veckor länge än vad jag ska.

Men onsdag är de hemfärd. Ska bli skönt att få komma hem och ha de skönt och försöka återgå till ett vanligt familjeliv igen. Dela på ansvar och peppa varandra. De känns hemskt när de ska åka hem här ifrån men nu är de bara 2 nätte kvar.

 

Vart tar benen vägen?

Om man råkar ut för en olycka och tex benen amputeras vad händer med dem då? Denna fråga har stötts under dagen. Vi tror att svaret är att de bränns. Men om de my har knäpt kort på något annat är mitt ansiktebränns är de då riskavfall som hamnar på SAKAB eller kremeras de på krematorier? Får man ha begravning för sina ben eller vilken kropsdel de kan vara för att få ett avslut?

Kanske lite fånigt och tramsigt, men en intressant fråga tycker jag i alla fall.  Annars har dagen varit ok har varit utanför dörrarna de var lite kallt. De var inte lätt att ta sig ut och in jag får rulla plant men inte öppna dörrar så det första problemet kom när jag skulle ut från avdelningen. När jag löst detta med hjälp av personalen kändes de lite som man är på rymmen. På väg in till avdelningen så tänkte jag att de är klart att jag kan trycka upp dörren med stolen, då kom läkaren och tittade lite argt på mig och höll upp dörren. Hon var inte särskilt arg utan glad att se mig hon var min läkare när jag låg här för 5 år sen.

Marie, My, Mamma och Pappa har varit här på besök idag de är alltid kul. Efter de har åkt var de middag.

Känner mig kraftlös hoppas jag får sova i natt de gör jävligt ont i benen och sömnen är inte så utvilande som skulle behövas. Jag tar inge tabletter mot smärta kanske är jag ett fån men jag vill inte fastna i att äta piller igen. Utan försöker att härda ut. Jag tror att de ska ta stygnen i morgon.

Min stol

Nu har jag landat riktigt i Falun jag ligger här i min säng och väntar, ibland på mat ibland på vändning ibland på hjälp med kateter eller bara att de ska bli kväll så jag kan sova för att vakna och vänta.

De är inte så att väntan är de sämsta man kan råka ut för utan problemet är att fylla väntan med intressanta saker.  Idag har jag funderat på kontakt. Hur viktigt de är att se alla människor och hur viktigt de är att bli sedd.  Som jag skrivit tidigare så är de lätt att man blir ett rumsnummer eller en sjukdom när man ligger på sjukhus.

Jag tror att man behöver mänsklig närhet även när man ligger inne. Men måste närhet vara sexuell? Nej de tycker inte jag men beröring kanske en klapp på armen. Har pratat med Mikaela min lillasyster om detta. Vi bollade lite tankar om hur viktigt de är för att kroppen ska må bra att psyket mår bra och beröring är bra för både själ och kropp.

Givetvis gäller detta inte all finns folk som avskyr närhet. Eller är de så att de som avskyr de mest, även de som behöver de mest?

Om man som chef på en lite större arbetsplats varje morgon tar alla sina anställda i hand och genuint frågar hur de mår tror jag att man får ett bättre klimat på jobbet. I skolans värld görs de ofta att läraren frågar varje elev hur de haft det i går i helgen. Alla känner sig sedda och blir lyssnade på. De kanske inte är en generell lösning på komplexa system men ett litet steg närmare. Mår man bra jobbar man bättre.

Jag har idag kommit upp i min stol. De tryckte på ryggen och var svettigt och jobbigt. Satt ca 40 min tror att man får ta detta jätte sakta så att man inte stressar på sig något. För att klara detta har en arbetsterapeut var här och ställt om stolen (efter en massa tjat från personalen på avdelningen). Har inga tippskydd så hon fick tippa om stolen och för att vara riktigt säkra på att den inte ska slå runt la vi en vikt manschett på fot bågen. Hoppas att jag tills på lördag kommit så långt att de funkar med att köra själv.

Tack för idag.

En kanon dag

I dag har livet vänt lite.  Magen har kommit i gång, duschat och kramats med Marie och My.

De behövs inte mycket innan de ska vända. My kräktes ju i går de måste ha varit spänningen som hade byggts upp. Idag har hon varit trött och legat på min arm och myst nästan hela dagen. Vilket kändes otroligt skönt att ha dem här och få närhet.

Närhet på ett sjukhus är inte de som prioriteras ibland kan man känna sig våldtagen. Man av humaniseras och blir en patient och inte en människa.  Exempel i går fick jag en spruta en magen med blodförtunnande för att undvika proppar när man ligger stilla. Sköterskan kommer in ställer sig i dörren ”nu ska jag sticka dig” går in öppnar en alkohol svabb och drar ett sträck på magen trycker in sprutan och är ute ur rummet de hela tar kanske 40 sekunder. Men när hon går här ifrån så funderar man vad hände. Inte hålla i lite fett så de ska finnas något att sticka i utan bara pang på.

De hela kan verka som en lite fånigt säg till då. Men man är i en beroende ställning. De känns lite som den lille i klassen ska säga till fröken att han fick stryk på rasten. Undrar om man som sköterska funderar över denna makt balans eller om man bara kör på.

För varje dag som går kommer krafter tillbaka ju mer man börjar känna sig som människa. Idag har jag klättrat uppåt på mänsklighets trappan. En dusch och besök kan göra så mycket. Men kraften i huvudet ligger framför den i kroppen. Orkar sitta ca 1 timme i stolen sen gör de jävligt ont och jag måste lägga mig ner och avlasta eller i alla fall sitta i sängen. Men i huvudet skulle jag kunna spring en Mara.

Har varit in till John och pratat bort en timme av sjukhusvistelse mycket trevligt.