Idag har de varit en ganska fysiskt utmattande dag. Somnade kl 6 gick upp kl 8 sen arbete följt av träning. Jag hade tänkt att vakna kl 7 för att köra ett armcykel pass. Men de är ju bra om man hinner sova innan man ska vakna. Men jobbet idag gick bra kände mig lite seg, efter detta träffades jag och fredrik och tränade. De var ett jätte bra pass, jag tog slut i armarna de var som att röra stockar. Vilket är en befriande känsla.
Jag hade tänkt att gå ut i garaget när jag kom hem från träningen men de blev bara en snabbis efter som jag fick huvudvärk och jag kunde inte tänka. Jag tittade på sakerna som skulle in i skåpen men viste inte vad jag skulle göra så de blev att gå in och äta och nu sitter jag i soffan och ska masa min in i duschen för att sedan krypa i säng.
Marie och jag ska åka bort och ha lite kvalitets tid tillsammans de känns bra hoppas bara att de blir trevligt. När man har barn så blir de lätt att man pratar om barnen men man missar varandra. Att leva i tvåsamhet är inte alltid lätt. Tur att jag har en förstående fru men någon gång måste tåla modet ta slut var händer då? blir de då någon av oss kommer hem med en t-shirt som de står tvåsamhet inte för allaJ
Tån är bra nu eller den ser inte ut som köttfärs utan de är hel hud. Jag gick på vårdcentralen och skulle lösa upp sårskorpan men de visade sig att de var nageln som växt ut och den kommer inte att lösas upp utan den ska dit.
Tröttheten tar ut sin rätt nu blir de film i sängen.
I helgen har vi varit i Sälen. Resan upp var ett helvete men jag körde ganska långt. Efter 
resan upp som vi gjorde i torsdags sov jag nästan hela fredagen medan Marie och My var och åkte slalom. My har blivit bättre på att åka bara genom att bli äldre. Hon åker fortfarande med sele och hon kan inte stanna utan litar helt på den som åker bakom, sen är hon en häst som när man drar så svänger hon. De kanske kan var vad man förväntar sig.
När vi var där uppe så kände jag ett sug efter att åka jag också. Men de blir inte någon slalom denna säsong utan får vänta till nästa. Min sitski är på ombyggnation hos Anders i Strängnäs och ska vara klar till slutet av mars.
Vi åkte hem i lördags, innan vi åkte hem så tillbringade vi förmiddagen i solen. De var inte lätt att ta sig fram efter som snön smälte och var som socker men jag tog mig några meter utanför stugan. Detta kändes som ett stort steg och efter detta så kommer mer och mer ork tillbaka. De är fortfarande hemskt lite energi på eftermiddagen men förmiddagen funkar hyfsat.
I går gjorde jag en 800m ute och de funkade ganska bra ingen toppfart men jag gjorde de men en liten pulshöjande. Idag rullade jag till jobbet och fikade och de är 2,1 km och de gick också bra men Marie fick hämta mig och köra hem. Men nu har jag gjort de och de känns bra.
Jag vet inte hur mycket som lyckopillren hjälper till men när snön är borta så att de är lättare att ta sig fram och man är inte blöt helatiden och man fryser inte allt för mycket när man går ut. Men att solen lyser och att de finns lite värme ute i solen gör mycket för mitt välbefinnande. Pillren gör att jag känner mig lite avtrubbad lite mer sinnesslö än vad jag burkar vara. Hjärnan går inte på samma högvarv som den brukar göra. De är både på gott och ont, jag tror att jag är mindre uppstressad nu än jag var innan jag började äta dem. Snart kanske träningen kan komma i gång på riktigt. Smärtan i benen är fortfarande värre än innan operationen så jag skulle behöva komma i gång så att den kan minska lite.
Tån ser inte ut som köttfärs längre och sårskorpan minskar för varje omläggning. De är lite jobbigt att de enda skona som jag kan ha är stora de är ifs. mina vinter skor men de skulle kännas bra att kunna ha nå andra skor.
Ju mer man orkar på dagarna desto färre inlägg kommer att skrivas. De känns inte lika angeläget även fast de är nu man borde skriva för att komma ihåg hur fort de går att komma framåt. De saknar jag sen jag gjorde illa mig. Man borde ha skrivit dagbok för att kunna titta tillbaka och minnas hur de var. De kanske är som John skrev som komentar de första 7 åren är ett helvete sen blir de värre;) jag är ju bara uppe i 5,5 år så jag vet inte.
Helgen har varit bra, vi har tagit de lugnt och träffat en massa folk. Jag har tvingat mig att 
vara borta och träffa folk även fast jag har varit helt slut. jag försöker tvinga mig framåt och de går ganska bra, men de är små steg framåt och återhämtningstiden blir kortare och kortare. Trots detta är de långt kvar innan jag är på topp. Kanske låter de som jag i de senaste inläggen är bitter. Kanske är jag lite bitter här där man kan skriva av sig och när detta är gjort så känns de bättre.
Träningen går framåt den åxå jag har börjat cykla efter 15 minuter är jag slut och de tar en bra stund innan jag får tillbaka energin efter detta träningspass. När jag cyklat är jag knappt varm men jag känner mig tillfreds att jag klarar det och de gör att psyket får en spark framåt.
Man kanske är som ett djur som vaknar sakta från en skada se framför mig en älg som har blivit riven av en varg eller dylikt som lägger sig under en gran och där ligger den och äter granskott och reser sig upp och går där ifrån när den har läkt klart och springer i skogen som inget har hänt.
Att solen har kommit åter till vårt land känns bra. De gör att man känner sig lite gladare och piggare och tänker på barmark och sommar med trädgårdsarbete och kaffedrickning på altanen. Idag ska tån läggas om och imorgon ska jag till Falun för att träffa läkare och sjukgymnast. Tån är mycket bättre den ser ut som en tå inte som stekt köttfärs. Smärtan är fortfarande värre än innan operationen och den lilla träningen som jag gör, gör ingen skillnad på smärtan. Hoppas på att de ska bli bättre nu när jag blir starkare och starkare. De är fortfarande att de går till en gräns när kroppen inte orkar armarna skakar av utmattning men jag kan tvinga mig lite längre än till denna punkt. De värsta är att man får sota för de i efterhand. Detta är något som man måste lära sig att ta och värdera om de är värt de eller inte.
Tiden försvinner de var måndag förra veckan sen blev de onsdag denna veckan. Som jag skrev så firade vi my i söndags. Hon börjar bli så stor. Men hon kommer alltid att vara pappas lilla flicka. Jag känner igen mig själv i henne hon lever i sin egen lilla värld och skyndar inte i onödan och kan förlora sig i att spela spel eller lägga pussel en hel evighet.
Smärtan i benen har blivit värre. Jag var till Falun förra veckan och efter de så tog de några dagar innan jag hade kraft igen. Men de går fortare och fortare att ladda upp batterierna. Så de pekar åt rätt håll. Men denna eviga smärta har inte blivit bättre jag tycker att de blivit värre. Jag ska börja laborera med sittställningen för att se om de går att sitta lite mer avslappnat så att ryggen kan få vila lite. De räcker inte med att sova en natt för att vila musklerna de gör ont även när jag vankar. Detta tar en massa på psyket.
Tån ser inte så mycket bättre ut snarare värre. De har börjat att lägga på nån salva som ska lösa upp sårskorpan som bildats för att de ska komma fram fräsch hud så att de kan börja läka. De är fortfarande 2ggr i veckan till Vårdcentralen för att lägga om såret.
Nu kommer träningen att kunna börja på riktigt har fått hem en armcykel att sätta på ett bort så nu till helgen ska vi göra i ordning ett bort och städa upp i garaget så att de kan bli träning. Jag saknar fortfarande axlar till min nya stol. De jag har är för långa eller för korta, har inte orkat lägga ner så mycket tid på att fixa nya ännu. Men de börjar bli dags så jag kan börja skjuta lite smått för att senar kunna börjar rulla.
På det igen bara ny dag nya problem och allt går att lösa.
De tråkigaste sakerna som jag vet är att städa och klippa gräs, tror att jag kan även lägga till mängdträning. Två av dessa saker kan man slippa om man vill. De går att leja bort arbetet eller tha hjälp av robottar. Jag gillar att titta när de blir städat och fint så min lösning är robottar mycket trevligt och man kan träna medans man städar eller klipper gräset, ännu bättre är att man kan dricka kaffe och se hur den svansar kring benen.
Dammsugaren har bara ett problem och de är att jag har en för hög kan till vardagsrumet. Detta får jag lösa på något sätt. Får väll fram med filen eller såga lite. Bäst att ta hjälp av pappa.
När jag var på 5 års kontroll av ryggmärgsskadan så önskade jag träffa en dietist. De har jag nu gjort eller i alla fall haft telefonkontakt. I våras och somras när jag tränade kände jag mig trött och slut och har inget matlust så nu hoppas jag på att få lite hjälp med detta. Han verkade väldigt bra och hade även arbetat åt svenska längdskidlandslaget som dietist så jag hoppas att han kan hjälpa mig. Upptäckte att dietist inte var lätt skrivet på datorn en massa röda sträck.
I övrigt är livet som de har varit jag har ont och blir snabbt trött. Tiden går sakta för att senare försvinna snabbt. Tiden fram till kl 11 går så hemskt sakta men efter de så rinner tiden bort fram till kl 15 då stannar tiden igen. Konstigt att 60 sek går lika fort alla timmar på dygnet men vissa minuter känns som timmar.
Nu börjar de komma närmare upptrappningen av träning. Har ett enormt sug även efter mängdträning. Men jag vet att när jag sitter där och sak göra nån timme ensam med marastolen så försinner den romantiserade bilden av träning. Som vanligt så är de ju resultatet som räknas. Hade tänkt att jag skulle börja simma lite smått men de lär inte bli något pga tån. Om den bara slutade se ut som man kört den i köttkvarnen och slutat vara så kanske de kan bli lite simning snart.
idag har de hoppat framåt, de var ett tag sen jag skrev men de har varit en full helg. Vi har 
städat en massa och börjat sätta sakerna där de ska vara. Inte illa att få upp gardiner efter nästan 2 månader inte bara att de är uppe de passade bra åxå.
Förra veckan var en tung vecka tur att den gick fort. Denna vecka hoppas jag ska vara bra har tränat lite med mina gummiband idag och eldat en massa för att ha de varmt och skönt i soffan. Träningen gick bra de gjorde lite ont i axeln, de är de små rotations musklerna som troligen är överansträngda. Men när man tränat så släpper smärtan. Nu skulle de bara behövas något att få fart på armarna. Känns meningslöst och sitta och veva med dem som en väderkvarn.
De börjar närma sig för skott övningarna i garaget. Ska bara se till att få hem målet och bollarna så jag kan sätta i gång. Jag har fortfarande inte satt mig i stolen så de får bli som de blir. Skulle behöva sy lite nya band till att sätta fast mig. Men allt har sin tid, ”klart de ordnar sig med snö om grabben får skidor.”
Funderar på om man ska börja med en sport till, när jag gjorde illa mig ville jag börja med kälkhockey. Men de är för långt att åka till sthlm för att träna men man kanske ska börja spela i alla fall får träna här i Hedemora och sen åka nån stans för att vara med och spela. Tror inte att de är motivationen eller träningsmöjligheterna som är problemet utan kälken. De är inte bara att börja spela man måste ju som vanligt ha en massa specialgrejer. Inget man köper överdisk på sportaffärerna. Men de vore kul och ett bra sätt för att få upp flåset efter som man måste använda hela överkroppen.
Kroppen är ännu inte i form blir fort trött men hjärnan arbetar på en massa. Tror att jag skulle kunna lösa en massa filosofiska problem om jag lade manken till. Efter som jag knappt sover på nätterna och på dagarna blir de inte mycket efter som kroppen säger nej. Smärtan är värre än innan jag opererade mig. Pratade med opererande läkaren föra veckan och han sa att operationen gick bra och efter som smärtan under fötterna har släppt så opererade man på rätt ställe men att de inte finns någon riktigt dokumentation på så låga skador. Vad detta betyder är nog att man inte gjort så många operationen på personer med låga skador. Men jag gillar att vara försökskanin och hade gjort operationen även om jag hade vetat de innan. Leva med kronisk smärta är ett helvete så jag provar allt för att bli av med smärtan.
Min tå ser bättre ut de är inte lika mycket var nu. Men går fortfarande på omläggning på vårdcentralen. Den har inte växt ihop utan är av så de är skena ett tag til önska bara att man kunde få på sig några bättre skor men den som väntar på något gått.
De verkar som jag kommer att kunna spela SM i rullstolsinnebandy de går i maj så då ska jag vara på benen och har tränat så mycket att jag kommer kunna spela. Som sagt så finns motivationen där men kraften saknas men för hoppningsvis så ska de bli någon ändring på det snart.
Matlagning står på schemat nu.
Tack Peter Ojala för en trevlig pratstund
Kan man bestämma riktningen helt på sitt liv?
Jag hoppas de, att jag kan ha kvar den kraften som jag hade denna morgon när jag vaknade. Jag känner mig stark nästan oövervinnelig. De var länge sen den känslan fanns hos mig. Kan man tänka bort sin egen trötthet och smärta. Till viss del har jag kunnat och kan de fortfarande. Men de finns en gräns som man måste passera för att klara det. Och jag tror att den gränsen är passerad idag. Nu gäller de att bara inte få en massa tillbaka gångar. Inga mer brutna tår eller ömmande axlar.
Mycket av mitt välbefinnande kommer från huvudet. Kan man styra sina tankar att se de vackra eller de möjliga så kan man leva i sin bubbla och klara sig ganska bra. Tyvärr brukar min världsbild inte stämma överens med alla andras. Men de kanske går att jämka samman så man får en gemensam.
Tror att vändningen börja komma i lördags när HEC hade möte. Då bestämde jag mig för att de ska börja simmas och tränas. Simningen kommer att ta ett tag efter som jag har sår, men riktningen är utlagd. Jag tror att klubben kommer att bli riktigt bra. Efter att vi träffades där har jag börjat fundera på projekt, men har inte kommit på något som är tillräckligt bra.
Min starka sida är att dra igång saker men jag är dålig på att gå hela vägen tills de blir klart för de finns alltid någon detalj som skulle kunna göras bättre som jag inte har möjlighet att göra själv då blir projektet liggande och de är skrot inte en skridskokälke eller vad de nu kan vara. Så hur ska man k
unna ta tag i sig själv och inte låta detta hända igen. De är inte lätt men jag ska försöka.
Idag ska min opererande läkare ringa. De har inte blivit bättre efter operationen snarare sämre med smärtan. Vilket jag tycker är lite surt jag viste oddsen innan jag opererade mig men man vill ju helst tro att de ska bli bättre. Samtidigt så har resultatet inte visat sig de kunde ta upp till ett år. Smärtan i ben och rygg är de samma om inte värre. Nu gäller de bara att vara positiv och tänka bort ben rygg och börja träna hårt så man slipper äta morfin. De funkar inte till 100% men de är ett bättre sätt än att tycka synd om sig själv och vara borta i huvudet.
Tycka synd om sig själv och borta i huvudet är ingen bra kombination. De är väldigt oattraktivt och de är inte lätt för omgivningen att leva med en sån person. De är ok att var bitter ett tag men inte länge. Man måste se de som är bra och ta bort de som är dåligt och sätta upp positiva mål. Mitt mål är att i februari börja skott träna i garaget. Vilket gör att de närmaste veckorna kommer jag träna på att komma i nya innebandy stolen.
Här är alla trötta vi har gått upp tillsammans denna vecka och ätit frukost nu när Marie har börjat jobba så är vi uppe vid 6. De är ganska tidigt jag är inte van vid detta och är hemskt trött på dagarna.
Tröttheten har inte blivit mindre av att jag bröt tån. De var som om kroppen låg på nån form av nivå där den kunde klara sig utan allt för stora problem men när den troliga smärtan och läkningen kom in så tog energin slut. Jag vilar nästan hela dagarna, men ändå så finns de ingen energi.
I tisdags var jag på rehab i faun och fick ett träningsprogram de låter stort men de är några övningar med gummiband som jag ska göra för att börja träna lite smått samt att jag ska boxas på wii men de har inte blivit någon träning ännu. Har tränat händerna och handlederna men de är allt. Efter denna förmiddag i Falun var jag helt slut hade träningsverk i ryggen och var tröttare än vanligt. Eller är de bara en kombination av vakentidigt tån ryggen.
Har lagt om tån två ggr denna vecka de är ganska smetigt och de blöder lite fortfarande. Om de inte var för nageln och blodet skulle den brutna tån inte göra så mycket. Klart att de tar på kroppen men de är inte någon större skada efter som jag inte stödjer på foten.
Har lite ont i vänster axel de är från förflyttningarna så nästa vecka måste gummibands träningen komma i gång. Smärtan i benen är hemsk och de vill inte ge sig de är kanske för lite att göra så man har tiden att känna efter hur ont de gör. De blir ett litet moment 22 jag borde göra något men orkar inte gör jag inget så känner jag av smärtan mer. Så hur löser man problemet.
Nu i helgen ska vi inte göra något bara ha de lugnt och trevlig. Undrar hur de kommer att bli. Vi blir kanske osams och tjurar i varsitt hörn av huset.
Tur att pappa och mamma har varit och hämtat sand så man kan lämna huset om man vill utan att ramla de var jätte halt här ute i går. Men idag går de att ta sig fram.
Nu ska my snart sova och vi ska se criminal minds.
i går slutade inte så bra. jag hadde en massa oflyt, skulle ruska av julgrans mattan ute oh på vägen in tycket jag att de var en bra ide att fastna med tån mellan tröskeln och fotbågen på stolen. Detta resulterade i en massa blod i huset efter som jag inte märkte att de var något fel. När jag tog av min strumpa ser jag att de var ganska illa. nageln sitter kvar i strumpan och de blöder mycket. Marie börjar leta efter kompresser men vi har inga kvar. så de får bli en handduk för att försöka stoppa blodet. När de inte vill sluta så bestämmer jag att åka till akuten. När jag kommer dit tror jag att de slutat blöda men de
är bara skon som har varit så tight att de har funkat som ett tryckförband. Läkaren tar av de och de rinner blod överhela foten. Han bränner i hop såren och ber mig komma tillbaka i morogn.
När jag kommer hem så har de blött igenom, jag byter förband innan jag ska sova. I morse när jag vaknade har de blött igenom igen. jag åker till röntgen för att se om tån är bruten. De är klar att den var bruten. Så de lägger om tån igen och skickar hem mig. när jag kommer hem har de blött igen. Så här ligger jag nu med foten i vädret och tycker att de är ganska tråkigt och jävligt onödigt att bryta tån åxå.
De är tur att jag inte känner något för de borde göra jävligt ont. Min reaktion på smärtan är att jag blir lite spattig och känner blodsmak i munnen och mår lite illa. Att lägga till denna smärta till den som redan fanns hade jag kunna varit utan. I morgon blir de att ringa till rehab i Falun och be om lite råd hur jag ska göra.
Att sådana här saker händer mig är jag inte förvånad över bara förvånad att de inte har hänt tidigare. Jag blir mest arg på mig själv trots att de inte var meningen men i alla fall.
tur att Marie hjälper till hon är ovärderlig. My tog de hårt att pappa gjorde illa sig hon trodde jag skulle ligga på sjukhuset igen. hoppas de läker fort eller i alla fall utan komplikationer.
nu är jag trött och måste vila mig.