Facebook Instagram LinkedIn

Etikett: frustrationer

När hoppet blir en käftsmäll

Min ständiga följeslagare Smärtan tar en stor del av min vakna tid. Inte bara min tid utan även familjens tid. Min son vill ibland inte att jag ska lägga honom då han är rädd att komma åt mig då de känns som att bli huggen med en kniv. Så även om jag lider så gör familjen en väldigt stor uppoffring.

Igår var jag till smärtkliniken i Uppsala. Hade byggt upp en förväntan om ett mirakel. Jag brukar inte göra de då jag blir besviken. Hoppas på de bästa förvänta dig de värsta. Igår var jag inte på min vakt utan körde all in  på hoppet.

Jag har aldrig fått ett cancer besked men kan tänka mig hur de känns. När hela livet som jag känner det ska ändras och de finns inget mer att göra. Kanske en dålig liknelse tycker vissa men för att ge liv och kunna tänka sig in i situationen.

Efter att ha fått beskedet att den medicinen som jag vill prova kostar mig 4500kr i månaden och att högkostnadsskyddet inte täcker detta. Och att den dessutom inte säkert fungerar (de kan jag köpa för så är de ju med mediciner). Jag skulle inte få köra bil vilket gör att jag blir fängslad i mitt hem. Jag fick svårt att andas och hela livet kändes inte värt att leva. Jag tog bilen och åkte i väg och hjärnan på högvarv hittar jag mig själv sitta och äta och processa allt.

Som vanligt är min första tanke flykt! Jag vill inte vara med om detta. Det gör alldeles för ont i mig. Men den rationella och lösningsinriktade delen säger att vi löser detta på något sätt.

Jag förundras över hur jag fungerar och hur jag känner. Jag är väldigt glad att de inte blev något möte efter läkaren. Men de hela kändes som att nu har vi hittat en långsiktig lösning på smärtan som kan funka och i stället är de e proffsboxare som öppnade dörren och slog en knockout där jag hittar mig själv på golvet med blödande näsa och svårt att andas.

Tur att de finns goda människor som hjälper en upp och stoppar blödningen!

Atypisk depression

I onsdags var jag till läkaren. Jag har känt mig hängig och inte kommit i gång efter operationen. Musklerna orkar mer men de finns inte någon ork i kroppen. När jag vaknar på morgonen så är jag inte utvilad trots att jag sovit massor. Då tror läkarna att jag lider av en atypisk depression. Vilket är som man inte har gjort klart med något i livet ex min skada. Detta kan mycket väl tänkas att de är så. När denna operation gjordes och i rehabiliteringen efter så är de värre än att vara nyskadad. Efter som nu vet jag var jag borde klara av men klarar de inte just nu. Sen återlever jag de mesta efter olyckan man har ju en massa tid att fundera, både på gott och ont. Men att få den diagnosen kändes som om benen slogs undan, bara de orden är som ett trauma. Detta ältar jag med alla som orkar lyssna. På sikt så ska de bli KBT för att komma till rätta med de hela.

Annars har de inte hänt så mycket. Marie har fått sportlov så nästa vecka har vi tillsammans vilket känns skönt. Idag har pappa varit här och hjälpt oss och sätta upp en spegel och lite hyllor på väggarna huset börjar nu bli i ordning och sakerna börjar få sin plats. Vilket jag tycker är skönt har svårt när de ligger saker överallt. Marie och My är i Vikmashyttan och grattar Mys kusin som fyllde år i går men min ork räckte de men att rulla till soffan. Jag har dammsugit lite idag åxå. Men måste tvinga sig vidare så att de blir lättare och lättare.

Tack och hej leverpastej som Bert skrev.

Dåligt samvete

Imorse precis som alla andra morgnar ringer Maries klocka någon gång vid 5,30. då går hon upp och sen vid 6 så väcker hon My. My sover alltid som bäst när hon ska upp precis som alla gör. Jag brukar gå upp och äta frukost tillsammans med dem och hjälpa till med My. Men i morse orkade jag inte. Har varit helt slut efter att i måndags plockat lite i garaget. Så jag sov vidare i morse och hörde hur My stretade emot. Nu när jag vaknat vid 8 och sitter här och försöker få tag i vårdcentralen kommer de dåliga samvetet och knackar en på axeln. De är klart att jag hade kunnat gå upp i morse. Jag vet att Marie åxå är jätte trött. Efter som hon somnar strax efter My. Detta kanske är helt orationellt men i alla fall så känns de som om jag inte drar mitt strå i stacken.

 

Just idag känns de som om resan framåt står still och trampar. De händer ingenting, jag plockade som sagt i garaget i måndags efter att allt som skulle till vinden har kommit bort. På kvällen viste jag inte vart jag skulle ta vägen smärtan var hemsk och i tisdags och i går onsdags var jag helt slut kändes som man har sprungit en mara.  Detta efter att ha vara och plockat lite i 1,5 h.

 

Huvudet vill göra en massa saker men kroppen säger ifrån. Vist kan de ha att göra med att man inte är aktiv man kommer ner i någon form av standby läge. Men varje dag försöker jag att flytta gränsen framåt för att orka mer och mer. Så länge jag träffar folk och pratar och skojar går de lätt med efter en sån förmiddag blir jag liggande. Självklart vet man att de tar tid man kunde känna sig trött i upp till ett år men va f… de är inte så att man känner sig glad och positiv när man knappt orkar ta sig ur sängen.

 

De västa är att de kan verka att man har ork till vissa saker men inte de som är tråkiga. Och de är klart att de är lättare att göra roliga saker. Barnen som har en extra mage för godis osv.. men de är inte så att vara i detta tillstånd är något som man tycker är kul som man vill vara i. och jag tror att omgivningen vet det. Men känslan som man har i sig skälv är svår att ändra på.

 

De är bara ta ett djupt ande tag och slappna av och sänka ambitions nivå för några veckor framåt. När jag åkte hem från sjukhuset så trodde jag att de är inga problem att börja leva livet som vanligt i början är februari men nu är de mitten och de är fortfarande långt kvar vill att vara i underkant till vad jag gjorde innan operationen.

Vad ska du bli bär du blir stor

De gamla Ebba Grön låten har börjat spelats i mitt huvud. Vad ska du göra av livet Christian, måste man veta de när man bara är 30. Jag känner ingen panik att göra något av livet. Men tänk om man vaknar upp en dag och ångrar sig. Jag skulle ha gjort det eller det. Kanske är de en försenad 30 års kris att man ska ha gjort vissa saker när man är så här gammal. Men tittar man tillbaka på livet så har jag hunnit med en massa saker. De är nog bara så att jag saknar att göra saker och utveckla mig. Men jag vet inte om de alla gånger är utveckling eller om de i självaverket är inveckling och hamna i tanke fällor som gör att man dras in i ännu mera inveckling.

Jag har alltid haft problem med att vara nöjd där jag är. De är alltid vackrare nån annan stans de vore häftigare att se de landet osv.. Detta leder till att jag är ganska svårt att leva med, Marie har ett tålamod och en förmåga att förklara för mig att de inte är realistiskt. Men ibland önskar jag att hon kunde vara lite mer som mig. Nu när huset nästan är klar är de dags för nästa projekt. Vad detta projekt kan vara vet man inte. Men att stanna och njuta av de som är just nu när de finns så många mål som man inte har nått upp till är för mig svårt.

Som jag har skrivit tidigare så har jag svårt att göra klart saker. De blir alltid halvfärdiga saker som ligger och sen blir de ett oros moment när ska jag göra klart det. Nu när jag har en riktigt fast punkt i livet kanske man ska försöka ändra på detta. Jag har haft problem med att gjuta stolpar till staketet efter som de känns så definitivt. Men nu ska vi bo här och de är definitivt så nu kan jag gjuta plintar till altanen eller bygga en mur för här ska jag stanna. Men de skadar inte att se sig om och utforska världen börjar med den absoluta närheten och vidga cirkeln. Efter som vi bara flyttat på andra sidan gatan så är närmiljön avsökt undrar vad som sak utforskas här näst.

Detta är ytterligare ett hjärnspöke efter som min hjärna jobbar på högvarv med att hitta på saker för att inte slamma igen systemet. Jag behöver inte genomföra allt utan bara att tänka på sakerna och tänka att de är möjligt och sen njuta av att jag producerat något.

Några tankar i kylan.

Vitt vackert och stökigt

Hur kan de komma sig att vi plockar ihop och plockar ihop för att de ska se ut som ett bombnedslag? Vist är de facinerande, för min del för tillfället är de att för att lägga den saken på sin plats så måste dessa saker fixas jag kan inte fixa de själv och jag vill inte be Marie som har fullt upp med att göra de saker som jag brukar göra + de som hon gör. Denna arbetsfördelning som har funkat så bra de senaste åren gör inte de längre. Detta gör att man känner sig ganska meningslös med jämna mellanrum även om jag vet att de inte är så, så är man en större belastning nu än innan operationen. Sen kan man linda in de i fina ord med de är sanningen. Marie har fått 1,5 barn och är ensamstående (efter som jag sitter i stol;). Jag försöker lägga fram saker på ett bra sätt med de blir ofta ganska rakt och då blir de plumt och har man trampat ner foten i fiolen så är de lika bra att hålla den still låter ännu mer och de blir värre om man tar upp den.

De är en övergående period som jag hoppas ska vara över snart. Men när man måse vila hela förmiddagen för att ta sig tur och retur till Falun för ett sjukgymnastbesök och sen hem och vila hela eftermiddagen är inte ett riktigt liv i mina ögon.  Jag vet att detta låter bittert men jag är inte bitter snarare realistisk. De är tur att de finns folk omkring en som hjälper till. Om de bara var så att hjärnan var lika trött som kroppen skulle de inte vara några problem men när den går som vanligt i 110 så blir de en konflikt. Ju tröttare kroppen är desto med jobbar hjärnan för att kompensera och desto mer meningslöst känns de. Denna spiral är inget nytt utan de var även såhär innan operationen de bara känns mer nu, efter som jag har en massa tid ensam och inte orkar så mycket med kroppen.

De är en vit och vacker dag de snöar lite vilket inte känns ok de ska vara vår snart. Men när vintern inte börjar förrän i januari blir de en förskjutning. Globala uppvärmningens baksida jag gillar värme men inte att de inte är någon ordning på årstiderna. Får man säga att de var bättre förr när man fyllt 30? Men de är en myt de var inte bättre för men vi kan intala oss de för att försöka dra tillbaka klockan och leva i någon romantiserad bild av 1800 talet eller varför inte 70 eller 80 talet med fula kläder och juppis i Porsche som tjänar en årslön på en dag och förlorar 2 årslöner dagen efter. De enda är nog att försöka göra de bästa av sin samtid, om de ska vara att skotta i maj och bada i november så får de kanske vara så men vi borde stanna upp och titta på hur vi lever och sen gör något åt det. Vi blir inte lyckligare för att vi lever upp alla jordens resurser på så kort tid som möjligt.

Tack för ordet.

 

vacker vilodag

image

Solen lyser snön ligger vacker på marken. Men kroppen är slut. i tisdags så gjorde jag min första träning drog i gummiband i 15 minuter och efter detta var kroppen färdig. Jag kände att jag hade en massa energi men den dränerats snabbt ut ur systemet. I går var jag en sväng till jobbet och efter de på kalas hos svärfar, så länge jag håller i gång så funkar kroppen och hjärnan men när jag lägger mig ner så känner jag att de var för mycket.

I dag känns de som jag ska börja gråta. De finns massa små saker som jag kan göra men jag kan inte förmå mig att göra någon av dem. Helt apatisk och luften har gått ur en. De svåra är att lägga allt på en lagom nivå när man inte vet vad lagom är för än efteråt. Undrar om det är så här deprimerade känner sig. Att man vet vad som är rätt att göra men när man ska ta disktrasan så finns inte kraften att lyfta handen. Jag vet att de bara är att vila intellektet säger de, de är inte hjärnan de är fel på utan kroppen. Så idag kommer uppdraget att vara att lura hjärnan till att lura kroppen att de finns energi. De har funkat förr och kommer kanske att göra de idag men först ska jag vila.

Idag vänder det

Kan man bestämma riktningen helt på sitt liv?

Jag hoppas de, att jag kan ha kvar den kraften som jag hade denna morgon när jag vaknade. Jag känner mig stark nästan oövervinnelig. De var länge sen den känslan fanns hos mig. Kan man tänka bort sin egen trötthet och smärta. Till viss del har jag kunnat och kan de fortfarande. Men de finns en gräns som man måste passera för att klara det. Och jag tror att den gränsen är passerad idag. Nu gäller de att bara inte få en massa tillbaka gångar. Inga mer brutna tår eller ömmande axlar.

Mycket av mitt välbefinnande kommer från huvudet. Kan man styra sina tankar att se de vackra eller de möjliga så kan man leva i sin bubbla och klara sig ganska bra. Tyvärr brukar min världsbild inte stämma överens med alla andras. Men de kanske går att jämka samman så man får en gemensam.

Tror att vändningen börja komma i lördags när HEC hade möte. Då bestämde jag  mig för att de ska börja simmas och tränas. Simningen kommer att ta ett tag efter som jag har sår, men riktningen är utlagd. Jag tror att klubben kommer att bli riktigt bra. Efter att vi träffades där har jag börjat fundera på projekt, men har inte kommit på något som är tillräckligt bra.

Min starka sida är att dra igång saker men jag är dålig på att gå hela vägen tills de blir klart för de finns alltid någon detalj som skulle kunna göras bättre som jag inte har möjlighet att göra själv då blir projektet liggande och de är skrot inte en skridskokälke eller vad de nu kan vara. Så hur ska man kunna ta tag i sig själv och inte låta detta hända igen. De är inte lätt men jag ska försöka.

Idag ska min opererande läkare ringa. De har inte blivit bättre efter operationen snarare sämre med smärtan. Vilket jag tycker är lite surt jag viste oddsen innan jag opererade mig men man vill ju helst tro att de ska bli bättre. Samtidigt så har resultatet inte visat sig de kunde ta upp till ett år.  Smärtan i ben och rygg är de samma om inte värre. Nu gäller de bara att vara positiv och tänka bort ben rygg och börja träna hårt så man slipper äta morfin. De funkar inte till 100% men de är ett bättre sätt än att tycka synd om sig själv och vara borta i huvudet.

Tycka synd om sig själv och borta i huvudet är ingen bra kombination. De är väldigt oattraktivt och de är inte lätt för omgivningen att leva med en sån person. De är ok att var bitter ett tag men inte länge. Man måste se de som är bra och ta bort de som är dåligt och sätta upp positiva mål. Mitt mål är att i februari börja skott träna i garaget. Vilket gör att de närmaste veckorna kommer jag träna på att komma i nya innebandy stolen.

 

En fredagskväll i en arbetande barnfamilj eller?

Här är alla trötta vi har gått upp tillsammans denna vecka och ätit frukost nu när Marie har börjat jobba så är vi uppe vid 6. De är ganska tidigt jag är inte van vid detta och är hemskt trött på dagarna.

Tröttheten har inte blivit mindre av att jag bröt tån. De var som om kroppen låg på nån form av nivå där den kunde klara sig utan allt för stora problem men när den troliga smärtan och läkningen kom in så tog energin slut. Jag vilar nästan hela dagarna, men ändå så finns de ingen energi.

I tisdags var jag på rehab i faun och fick ett träningsprogram de låter stort men de är några övningar med gummiband som jag ska göra för att börja träna lite smått samt att jag ska boxas på wii men de har inte blivit någon träning ännu. Har tränat händerna och handlederna men de är allt. Efter denna förmiddag i Falun var jag helt slut hade träningsverk i ryggen och var tröttare än vanligt. Eller är de bara en kombination av vakentidigt tån ryggen.

Har lagt om tån två ggr denna vecka de är ganska smetigt och de blöder lite fortfarande. Om de inte var för nageln och blodet skulle den brutna tån inte göra så mycket. Klart att de tar på kroppen men de är inte någon större skada efter som jag inte stödjer på foten.

Har lite ont i vänster axel de är från förflyttningarna så nästa vecka måste gummibands träningen komma i gång.  Smärtan i benen är hemsk och de vill inte ge sig de är kanske för lite att göra så man har tiden att känna efter hur ont de gör. De blir ett litet moment 22 jag borde göra något men orkar inte gör jag inget så känner jag av smärtan mer. Så hur löser man problemet.

Nu i helgen ska vi inte göra något bara ha de lugnt och trevlig. Undrar hur de kommer att bli. Vi blir kanske osams och tjurar i varsitt hörn av huset.

Tur att pappa och mamma har varit och hämtat sand så man kan lämna huset om man vill utan att ramla de var jätte halt här ute i går. Men idag går de att ta sig fram.

Nu ska my snart sova och vi ska se criminal minds.

 

AJ! bort ryckt nagel och bruten tå

i går slutade inte så bra. jag hadde en massa oflyt, skulle ruska av julgrans mattan ute oh på vägen in tycket jag att de var en bra ide att fastna med tån mellan tröskeln och fotbågen på stolen. Detta resulterade i en massa blod i huset efter som jag inte märkte att de var något fel. När jag tog av min strumpa ser jag att de var ganska illa. nageln sitter kvar i strumpan och de blöder mycket. Marie börjar leta efter kompresser men vi har inga kvar. så de får bli en handduk för att försöka stoppa blodet. När de inte vill sluta så bestämmer jag att åka till akuten. När jag kommer dit tror jag att de slutat blöda men de är bara skon som har varit så tight att de har funkat som ett tryckförband. Läkaren tar av de och de rinner blod överhela foten. Han bränner i hop såren och ber mig komma tillbaka i morogn.

När jag kommer hem så har de blött igenom, jag byter förband innan jag ska sova. I morse när jag vaknade har de blött igenom igen. jag åker till röntgen för att se om tån är bruten. De är klar att den var bruten.  Så de lägger om tån igen och skickar hem mig. när jag kommer hem har de blött igen.  Så här ligger jag nu med foten i vädret och tycker att de är ganska tråkigt och jävligt onödigt att bryta tån åxå.

De är tur att jag inte känner något för de borde göra jävligt ont. Min reaktion på smärtan är att jag blir lite spattig och känner blodsmak i munnen och mår lite illa. Att lägga till denna smärta till den som redan fanns hade jag kunna varit utan. I morgon blir de att ringa till rehab i Falun och be om lite råd hur jag ska göra.

Att sådana här saker händer mig är jag inte förvånad över bara förvånad att de inte har hänt tidigare.  Jag blir mest arg på mig själv trots att de inte var meningen men i alla fall.

tur att Marie hjälper till hon är ovärderlig. My tog de hårt att pappa gjorde illa sig hon trodde jag skulle ligga på sjukhuset igen.  hoppas de läker fort eller i alla fall utan komplikationer.

nu är jag trött och måste vila mig.

Lite ledsen idag…

Känner mig lite ledsen idag. Tror att de har att göra med att jag sover dåligt och att kroppen är slut. de blir ingen riktig vila även om jag sover och vilar kan inte kroppen och huvudet slappna av hjärnan går i180 km/h utan bränsle och riktigt mål.undrar vart de kommer att sluta. På tisdag är de dags att börja träna då brukar en del av ledsamheten släppa. Har börjat fått ont i axeln tror de kom igår när jag rullade ute.en molande värk som inte ger sig. Jag vet att de inte är bra man ska vara rädd om sina axlar och händer. Men nu har jag inte radio i så mycket så de känns lite orättvist att jag har ont denna gång.

En rejäl genom körare i kroppen skulle vara bra och lite innebandy så man får krocka lite i och bli av med frustrationer. Detta är än så länge bara en önskan men d blir snart verklighet då får ni hålla undan.

Med lite matt i magen känns livet lite lättare. konstigt vad lite mat kan göra för välbefinnandet. Nu ska jag vila lite och se om de vänder med humöret åxå.

image