Facebook Instagram LinkedIn

Etikett: marie

Resan Pyongchang

Många frågor hur de var. Jag svarar gärna och gjorde en film om den andra sidan som ni inte ser på tv. De är mycket väntan. Lite som att spela en hockeymatch. Vi lägger månader av träning och sedan är de 3×15 minuter som visas. Av de flera hundra timmarna.

Kolla hur jag upplevde det

Dags för en expedition med litet e

De går fortare och fortare i vårat samhälle de var inte länge sen 56,6 modem var jätte snabbt eller att åka till Sydafrika tog ett halvt liv. Desto mer i nutid vi tittar desto snabbare går utvecklingen. Jag har ökat farten med 2km/h vilket är ett bra hopp på en kort tid.

Cykel turen idag kändes jätte dryg ända tills jag kom hem och tittade på klockan och såg att de var en så bra förbättring. De kändes bra för egot.

Annars flyter de på som vanligt jobbet börjar kännas mer och mer ok. Men funderingen finns alltid vad jag ska göra av mitt liv. Jag känner en längtan bort till något nytt. När jag lyssnar på andra som har rest under sommaren känner jag en viss avundsjuka. Jag har haft alla möjligheter i världen att göra något men ar fastnat i lunken att gå hemma. Detta är något nytt för mig och en bra erfarenhet men nu längtas de bort igen. De går över om ett tag de vet jag. De hela blev inte bättre när Marie kom hem med en bok cykla genom Afrika, då gick hjärnan i gång. de kanske kan vara något, eller ska man börja med att cykla väst kusten de är inte så långt borde kunna göras på någon vecka. Kanske ska ha de som första målet sen ta östkusten efter det.

Nästa vecka har jag semester så då får de vara fin väder så de kan fixas lite land och planteras lite växter så de kan bli fint till nästa år. De ska flyttas lite sten åxå så att den nya rampen kan byggas så de blir lättare att ta sig in i huset. får se om planen håller

 

Smärtan……

Vist gör de ont när knoppar brister. När jag hör denna strof tänker jag på ett finngt tonårsansikte. Personen står framför spegeln på väg till skolan och ska klämma sina bölder. De gör ont att klämma dem och de gör on när klasskompisarna tittar. Hur man än vänder på de så är de smärta. Vilket inte kommer i närheten hur de är i min rygg och ben just nu. De är ett brinnande helvete och inget funkar utom smärtstillande vilket jag helst inte vill ta men måste för att klara eftermiddagarna.

Förra veckan var jag och träffade en smärtspecialist han var ärlig och sa som de var att de inte hade någon hjälp till mig så där på rak arm. Han kollade den gamla medicinerna som jag tagit och konstaterade att de enda jag inte provat var medicinsk marijuana. Men jag är inte riktigt där ännu sen vet jag inte om de går och få en internationell dispens för det så jag får sporta. Men jag tror att de skulle funka om de inte är så att efekten avtar som de har gjort med allt annat efter 3 veckor. Men just nu kan jag nästan prova allt.

Jag har kommit i gång med träningen ganska bra försöker att cykla minst en gång per dag och de gå bättre och bättre har kortat ner rundan runt Stadsberget på 8km med 6 minuter. Vilket är ok på en vecka. Men de finns fortfarande en massa tid att träna in men de känns bra när man tittar i klockan och ser att de faktiskt är en förbättring.

Hemma här är allt som vanligt de är sista veckan på min pappa ledigt innan jobbet tar vid efter de ska jag jobba några veckor och sen ha semester. Jag ska försöka bestämma vilken ny cykel jag ska köpa men de lutar åt att åka till Holland och göra en där dels för att de är billigare men sen gillar jag killen som är säljare.

Till helgen ska de byggas klart soldäcket i trädgården de är jätte bra nu ska ramperna och landen byggas efter detta är de dags att börja bygga om rampen in till huset så att de blir lättare att komma in. Man blir aldrig klar när man har hus undrar när man ska vakna till liv och leva som de är utan att göra om en massa saker. Den dagen är jag nog död eller ordentligt sängliggade. Men då måste även hjärnan sluta funka för att de ska bli något att bara kroppen är utslagen så planerar hjärnan hur de ska se ut.

Tack och god natt.

Förkylning Landslag och byggnationen

Sommar förkylning måste vara de sämsta som finns. Igår var en av de dagarna som de var fint väder då var jag sängt liggande snörvlande och sliten. Idag är jag lite bättre men de är långt ifrån bra. Jag orkar knappt lyfta mig till stolen. Ligga still är inte min grej jag gillar att vara ute och röra på mig detta är ett helvete. Men jag vet inte om jag har blivit äldre och klokare eller om de är kroppen som skriker nej bli frisk innan du börjar om igen.  Tur att de finns ljudböcker att lyssna på för att få tiden att gå.

Ångesten för att fylla upp hålet på baksidan blir mindre och mindre ramen för trallen är invägd och klar och allt virke är hemma. Pappa var och är till stor hjälp! Nu kan jag göra lite mer själv men att försöka ta sig fram i gropen släpandes plank var inte lätt men jag skruvade i alla fall. När de är klart kommer de att bli jätte bra.

Marie och My spelar spel idag de är inne i regnet och de börjar att bli lite trist att vara inne för my hon trilskas en hel del. Hoppas att vi tar oss för att åka någonstans nästa vecka. Tiden bara rinner i väg och snart ska de börja jobbas igen. Iofs bara nån veckan innan jag ska ha semseter för att åka på lillasysters bröllopp.

Sen har jag blivit uttagen till Landslaget i Rullstolsinnebandy och spela en turnering i Tyskland i mitten av september. Så nu känns de lite mer motverat att träna. Att bara träna för träningens skull tycker jag är meningslöst. Men nu när målet är inställt kommer de att kännas lite mer meningsfullt.

Nu är de dags för lunch

Huvudet flyter mot ytan

Denna dag har varit bra, allt har flutit på. My har sovit hos farmor och farfar. De var här i går så nu har jag varit ner i lergropen tillsammas med pappa och räknat på virke.  De är fortfarande jätte stort men de kommer att bli fint när de är klart. Jag har beställt virke och de kommer att levereras dit jag vill. Känns som att huvudet har kommit över ytan.  De går fort med vändningarna, ena dagen är de så svart andra så är de ljust nästan som detta sommar väder.

Inte bara trädäcket som ser en ljusning har gjort klart en massa saker som jag har börjat men inte slutfört. Detta känns enormt bra och en egobost. Vilket man kan behöva ibland. detta toppades med 30 minuter armcykel i träningsrummet jag måste sätta upp en skärm framför mig att stirra i väggen är jätte tråkigt.

Idag hade jag kunnat cykla ute men de blev inte så i morgon ska mys cykelsits monteras på min cykel sen kan vi ta en runda. Jag hoppas att all fysisk aktivitet ska göra att smärtan släpper. De senaste dagarna har de varit riktigt illa. Jag vet inte vad som gör de men de kör i benen hela tiden de är ett uppehåll på ca 1 min sen kör de i gång igen i ca 5 min. det är svårt att koncentera sig på saker men de börjar gå. Jag kan koppla bort de till viss del men de är långt ifrån bra ännu. Men jag hoppas att jag ska kunna få ordning på det. Men så som de var innan operationen känns de som de är år kvar.

 

De har varit tyst den senaste tiden.

Tankarna har funnits att skriva här men de har inte blivit av. De har varit en massa saker att göra och när värdet tillåter så känns de skönare att vara ute i trädgården och hålla på än att skriva inlägg. Vilket säker inte är bra för att få folk som följer. Men mest så är de en miss för mig nu har jag missat en massasaker i utvecklingen i träningen och efter operationen.

Jag mår bra jag är pappa ledig till i augusti och även om sommaren inte är den bästa så har vi i familjen en massa tid tillsammans. Efter att vi spelade RM i Vänersborg har jag haft ett tränings uppehåll jag började träna igen den första Juli. Nu känns de som drogen som jag inte kan vara utan. Men ryggen och benen gör hemskt ont. De är hemsk och de verkar inte finnas något som kan hjälpa utom morfin. Efter operationen har jag inte lyckas så bra med att sätta upp de mentala spärrarna mot smärtan. Jag sover dåligt och är ofta trött. Men efter ett hårt träningspass så sover jag hyfsat. Men avsaknaden av sömn och smärtan gör att jag är rätt så lätt retad och de blir värre när jag sover de är som att kroppen efter sömn gör att jag fräser mer åt Marie och My. Kanske finns de mer energi till detta när jag sovit. De är tur att de står ut med mig.

Jag och Marie har varit gifta 10 år i går, under dessa år har vi firat en gång och de var förra året. I år firade vi som de brukar vara på resande fot i går från Öland och hem. Men vi kom på att vi hade . bröllopsdag innan vi kom hem i alla fall så vi kunde säga grattis att du har stått ut med mig i 10 år vilket är ömsesidigt. Ibland är man så trött på varandra med på de stora hela har vi haft de bra i alla fall 80% av tiden kom vi fram till.

Tack för idag

Nu ska de inte ta lika lång tid mellan inläggen

slutkört

Idag har de varit en ganska fysiskt utmattande dag. Somnade kl 6 gick upp kl 8 sen arbete följt av träning. Jag hade tänkt att vakna kl 7 för att köra ett armcykel pass. Men de är ju bra om man hinner sova innan man ska vakna. Men jobbet idag gick bra kände mig lite seg, efter detta träffades jag och fredrik och tränade. De var ett jätte bra pass, jag tog slut i armarna de var som att röra stockar. Vilket är en befriande känsla.

Jag hade tänkt att gå ut i garaget när jag kom hem från träningen men de blev bara en snabbis efter som jag fick huvudvärk och jag kunde inte tänka. Jag tittade på sakerna som skulle in i skåpen men viste inte vad jag skulle göra så de blev att gå in och äta och nu sitter jag i soffan och ska masa min in i duschen för att sedan krypa i säng.

Marie och jag ska åka bort och ha lite kvalitets tid tillsammans de känns bra hoppas bara att de blir trevligt. När man har barn så blir de lätt att man pratar om barnen men man missar varandra. Att leva i tvåsamhet är inte alltid lätt. Tur att jag har en förstående fru men någon gång måste tåla modet ta slut var händer då? blir de då någon av oss kommer hem med en t-shirt som de står tvåsamhet inte för allaJ

Tån är bra nu eller den ser inte ut som köttfärs utan de är hel hud. Jag gick på vårdcentralen och skulle lösa upp sårskorpan men de visade sig att de var nageln som växt ut och den kommer inte att lösas upp utan den ska dit.

Tröttheten tar ut sin rätt nu blir de film i sängen.

Soligt sälen

I helgen har vi varit i Sälen. Resan upp var ett helvete men jag körde ganska långt. Efter resan upp som vi gjorde i torsdags sov jag nästan hela fredagen medan Marie och My var och åkte slalom. My har blivit bättre på att åka bara genom att bli äldre. Hon åker fortfarande med sele och hon kan inte stanna utan litar helt på den som åker bakom, sen är hon en häst som när man drar så svänger hon. De kanske kan var vad man förväntar sig.

När vi var där uppe så kände jag ett sug efter att åka jag också. Men de blir inte någon slalom denna säsong utan får vänta till nästa. Min sitski är på ombyggnation hos Anders i Strängnäs och ska vara klar till slutet av mars.

Vi åkte hem i lördags, innan vi åkte hem så tillbringade vi förmiddagen i solen. De var inte lätt att ta sig fram efter som snön smälte och var som socker men jag tog mig några meter utanför stugan. Detta kändes som ett stort steg och efter detta så kommer mer och mer ork tillbaka. De är fortfarande hemskt lite energi på eftermiddagen men förmiddagen funkar hyfsat.

I går gjorde jag en 800m ute och de funkade ganska bra ingen toppfart men jag gjorde de men en liten pulshöjande. Idag rullade jag till jobbet och fikade och de är 2,1 km och de gick också bra men Marie fick hämta mig och köra hem. Men nu har jag gjort de och de känns bra.

Jag vet inte hur mycket som lyckopillren hjälper till men när snön är borta så att de är lättare att ta sig fram och man är inte blöt helatiden och man fryser inte allt för mycket när man går ut. Men att solen lyser och att de finns lite värme ute i solen gör mycket för mitt välbefinnande. Pillren gör att jag känner mig lite avtrubbad lite mer sinnesslö än vad jag burkar vara. Hjärnan går inte på samma högvarv som den brukar göra. De är både på gott och ont, jag tror att jag är mindre uppstressad nu än jag var innan jag började äta dem. Snart kanske träningen kan komma i gång på riktigt. Smärtan i benen är fortfarande värre än innan operationen så jag skulle behöva komma i gång så att den kan minska lite.

Tån ser inte ut som köttfärs längre och sårskorpan minskar för varje omläggning. De är lite jobbigt att de enda skona som jag kan ha är stora de är ifs. mina vinter skor men de skulle kännas bra att kunna ha nå andra skor.

Ju mer man orkar på dagarna desto färre inlägg kommer att skrivas. De känns inte lika angeläget även fast de är nu man borde skriva för att komma ihåg hur fort de går att komma framåt. De saknar jag sen jag gjorde illa mig. Man borde ha skrivit dagbok för att kunna titta tillbaka och minnas hur de var. De kanske är som John skrev som komentar de första 7 åren är ett helvete sen blir de värre;) jag är ju bara uppe i 5,5 år så jag vet inte.

 

De växer fortare än vad man tror.

Idag ska My på sitt första Disco, de känns lite jobbigt och de kanske är tidigt med 4 år. De har hänt en massa på dessa år. Hon var så uppspelt för att få komma i väg. Undrar vad man tror att ett disco är, ungefär som ringdans på dagis. Vad vet jag men de känns stor tycker jag som förälder inte ens jag är tillräckligt gammal för att gå på disco. Jag gillar inte detta med att röra mig till musik var stelopererad innan jag hamnade i stol och de blev inte bättre. De gör inte de hela lättare när man saknar taktkänsla.

En vecka på lyckopiller har varken gjort till eller från. Men jag är lite piggare än för en vecka sen och smärtan är den samma. De skulle funka på bägge, jag kanske är lite tröttare men de kunde vara en bieffekt. Känner mig avtrubbad på ett konstigt sätt, idag har jag ökat upp dosen så får vi se.

I måndags var vi till Borlänge jag lider fortfarande efter sviterna av den resan. I morgon åker vi till sälen för att Marie och My ska åka skidor. Jag ska ligga i stugan och läsa bok. Har lite ångest för resan men tror att de kommer att gå bra de är bara att bestämma sig och genomföra så blir de bra.

Våren har kommit och snön är nästan borta från vägarna. Så snart är de dags att börja cykla ute igen. Men de måste sopa gatorna så man slipper äta en massa grus, sprutet från framhjulet kommer precis mitt på näsan. Men våren är skön de skadar inte att solen lyser och att de är varmt ute. Sopningen har stannat av lite jag och My hackar is i stället. Nu är de lite vilotid innan jag ska packa väskan inför i morogn.

Atypisk depression

I onsdags var jag till läkaren. Jag har känt mig hängig och inte kommit i gång efter operationen. Musklerna orkar mer men de finns inte någon ork i kroppen. När jag vaknar på morgonen så är jag inte utvilad trots att jag sovit massor. Då tror läkarna att jag lider av en atypisk depression. Vilket är som man inte har gjort klart med något i livet ex min skada. Detta kan mycket väl tänkas att de är så. När denna operation gjordes och i rehabiliteringen efter så är de värre än att vara nyskadad. Efter som nu vet jag var jag borde klara av men klarar de inte just nu. Sen återlever jag de mesta efter olyckan man har ju en massa tid att fundera, både på gott och ont. Men att få den diagnosen kändes som om benen slogs undan, bara de orden är som ett trauma. Detta ältar jag med alla som orkar lyssna. På sikt så ska de bli KBT för att komma till rätta med de hela.

Annars har de inte hänt så mycket. Marie har fått sportlov så nästa vecka har vi tillsammans vilket känns skönt. Idag har pappa varit här och hjälpt oss och sätta upp en spegel och lite hyllor på väggarna huset börjar nu bli i ordning och sakerna börjar få sin plats. Vilket jag tycker är skönt har svårt när de ligger saker överallt. Marie och My är i Vikmashyttan och grattar Mys kusin som fyllde år i går men min ork räckte de men att rulla till soffan. Jag har dammsugit lite idag åxå. Men måste tvinga sig vidare så att de blir lättare och lättare.

Tack och hej leverpastej som Bert skrev.