Facebook Instagram LinkedIn

Etikett: My

Soligt sälen

I helgen har vi varit i Sälen. Resan upp var ett helvete men jag körde ganska långt. Efter resan upp som vi gjorde i torsdags sov jag nästan hela fredagen medan Marie och My var och åkte slalom. My har blivit bättre på att åka bara genom att bli äldre. Hon åker fortfarande med sele och hon kan inte stanna utan litar helt på den som åker bakom, sen är hon en häst som när man drar så svänger hon. De kanske kan var vad man förväntar sig.

När vi var där uppe så kände jag ett sug efter att åka jag också. Men de blir inte någon slalom denna säsong utan får vänta till nästa. Min sitski är på ombyggnation hos Anders i Strängnäs och ska vara klar till slutet av mars.

Vi åkte hem i lördags, innan vi åkte hem så tillbringade vi förmiddagen i solen. De var inte lätt att ta sig fram efter som snön smälte och var som socker men jag tog mig några meter utanför stugan. Detta kändes som ett stort steg och efter detta så kommer mer och mer ork tillbaka. De är fortfarande hemskt lite energi på eftermiddagen men förmiddagen funkar hyfsat.

I går gjorde jag en 800m ute och de funkade ganska bra ingen toppfart men jag gjorde de men en liten pulshöjande. Idag rullade jag till jobbet och fikade och de är 2,1 km och de gick också bra men Marie fick hämta mig och köra hem. Men nu har jag gjort de och de känns bra.

Jag vet inte hur mycket som lyckopillren hjälper till men när snön är borta så att de är lättare att ta sig fram och man är inte blöt helatiden och man fryser inte allt för mycket när man går ut. Men att solen lyser och att de finns lite värme ute i solen gör mycket för mitt välbefinnande. Pillren gör att jag känner mig lite avtrubbad lite mer sinnesslö än vad jag burkar vara. Hjärnan går inte på samma högvarv som den brukar göra. De är både på gott och ont, jag tror att jag är mindre uppstressad nu än jag var innan jag började äta dem. Snart kanske träningen kan komma i gång på riktigt. Smärtan i benen är fortfarande värre än innan operationen så jag skulle behöva komma i gång så att den kan minska lite.

Tån ser inte ut som köttfärs längre och sårskorpan minskar för varje omläggning. De är lite jobbigt att de enda skona som jag kan ha är stora de är ifs. mina vinter skor men de skulle kännas bra att kunna ha nå andra skor.

Ju mer man orkar på dagarna desto färre inlägg kommer att skrivas. De känns inte lika angeläget även fast de är nu man borde skriva för att komma ihåg hur fort de går att komma framåt. De saknar jag sen jag gjorde illa mig. Man borde ha skrivit dagbok för att kunna titta tillbaka och minnas hur de var. De kanske är som John skrev som komentar de första 7 åren är ett helvete sen blir de värre;) jag är ju bara uppe i 5,5 år så jag vet inte.

 

De växer fortare än vad man tror.

Idag ska My på sitt första Disco, de känns lite jobbigt och de kanske är tidigt med 4 år. De har hänt en massa på dessa år. Hon var så uppspelt för att få komma i väg. Undrar vad man tror att ett disco är, ungefär som ringdans på dagis. Vad vet jag men de känns stor tycker jag som förälder inte ens jag är tillräckligt gammal för att gå på disco. Jag gillar inte detta med att röra mig till musik var stelopererad innan jag hamnade i stol och de blev inte bättre. De gör inte de hela lättare när man saknar taktkänsla.

En vecka på lyckopiller har varken gjort till eller från. Men jag är lite piggare än för en vecka sen och smärtan är den samma. De skulle funka på bägge, jag kanske är lite tröttare men de kunde vara en bieffekt. Känner mig avtrubbad på ett konstigt sätt, idag har jag ökat upp dosen så får vi se.

I måndags var vi till Borlänge jag lider fortfarande efter sviterna av den resan. I morgon åker vi till sälen för att Marie och My ska åka skidor. Jag ska ligga i stugan och läsa bok. Har lite ångest för resan men tror att de kommer att gå bra de är bara att bestämma sig och genomföra så blir de bra.

Våren har kommit och snön är nästan borta från vägarna. Så snart är de dags att börja cykla ute igen. Men de måste sopa gatorna så man slipper äta en massa grus, sprutet från framhjulet kommer precis mitt på näsan. Men våren är skön de skadar inte att solen lyser och att de är varmt ute. Sopningen har stannat av lite jag och My hackar is i stället. Nu är de lite vilotid innan jag ska packa väskan inför i morogn.

Atypisk depression

I onsdags var jag till läkaren. Jag har känt mig hängig och inte kommit i gång efter operationen. Musklerna orkar mer men de finns inte någon ork i kroppen. När jag vaknar på morgonen så är jag inte utvilad trots att jag sovit massor. Då tror läkarna att jag lider av en atypisk depression. Vilket är som man inte har gjort klart med något i livet ex min skada. Detta kan mycket väl tänkas att de är så. När denna operation gjordes och i rehabiliteringen efter så är de värre än att vara nyskadad. Efter som nu vet jag var jag borde klara av men klarar de inte just nu. Sen återlever jag de mesta efter olyckan man har ju en massa tid att fundera, både på gott och ont. Men att få den diagnosen kändes som om benen slogs undan, bara de orden är som ett trauma. Detta ältar jag med alla som orkar lyssna. På sikt så ska de bli KBT för att komma till rätta med de hela.

Annars har de inte hänt så mycket. Marie har fått sportlov så nästa vecka har vi tillsammans vilket känns skönt. Idag har pappa varit här och hjälpt oss och sätta upp en spegel och lite hyllor på väggarna huset börjar nu bli i ordning och sakerna börjar få sin plats. Vilket jag tycker är skönt har svårt när de ligger saker överallt. Marie och My är i Vikmashyttan och grattar Mys kusin som fyllde år i går men min ork räckte de men att rulla till soffan. Jag har dammsugit lite idag åxå. Men måste tvinga sig vidare så att de blir lättare och lättare.

Tack och hej leverpastej som Bert skrev.

Jag är en skadad älg?

Helgen har varit bra, vi har tagit de lugnt och träffat en massa folk. Jag har tvingat mig att vara borta och träffa folk även fast jag har varit helt slut. jag försöker tvinga mig framåt och de går ganska bra, men de är små steg framåt och återhämtningstiden blir kortare och kortare. Trots detta är de långt kvar innan jag är på topp. Kanske låter de som jag i de senaste inläggen är bitter. Kanske är jag lite bitter här där man kan skriva av sig och när detta är gjort så känns de bättre.

Träningen går framåt den åxå jag har börjat cykla efter 15 minuter är jag slut och de tar en bra stund innan jag får tillbaka energin efter detta träningspass. När jag cyklat är jag knappt varm men jag känner mig tillfreds att jag klarar det och de gör att psyket får en spark framåt.

Man kanske är som ett djur som vaknar sakta från en skada se framför mig en älg som har blivit riven av en varg eller dylikt som lägger sig under en gran och där ligger den och äter granskott och reser sig upp och går där ifrån när den har läkt klart och springer i skogen som inget har hänt.

Att solen har kommit åter till vårt land känns bra. De gör att man känner sig lite gladare och piggare och tänker på barmark och sommar med trädgårdsarbete och kaffedrickning på altanen. Idag ska tån läggas om och imorgon ska jag till Falun för att träffa läkare och sjukgymnast. Tån är mycket bättre den ser ut som en tå inte som stekt köttfärs. Smärtan är fortfarande värre än innan operationen och den lilla träningen som jag gör, gör ingen skillnad på smärtan. Hoppas på att de ska bli bättre nu när jag blir starkare och starkare. De är fortfarande att de går till en gräns när kroppen inte orkar armarna skakar av utmattning men jag kan tvinga mig lite längre än till denna punkt. De värsta är att man får sota för de i efterhand. Detta är något som man måste lära sig att ta och värdera om de är värt de eller inte.

Dåligt samvete

Imorse precis som alla andra morgnar ringer Maries klocka någon gång vid 5,30. då går hon upp och sen vid 6 så väcker hon My. My sover alltid som bäst när hon ska upp precis som alla gör. Jag brukar gå upp och äta frukost tillsammans med dem och hjälpa till med My. Men i morse orkade jag inte. Har varit helt slut efter att i måndags plockat lite i garaget. Så jag sov vidare i morse och hörde hur My stretade emot. Nu när jag vaknat vid 8 och sitter här och försöker få tag i vårdcentralen kommer de dåliga samvetet och knackar en på axeln. De är klart att jag hade kunnat gå upp i morse. Jag vet att Marie åxå är jätte trött. Efter som hon somnar strax efter My. Detta kanske är helt orationellt men i alla fall så känns de som om jag inte drar mitt strå i stacken.

 

Just idag känns de som om resan framåt står still och trampar. De händer ingenting, jag plockade som sagt i garaget i måndags efter att allt som skulle till vinden har kommit bort. På kvällen viste jag inte vart jag skulle ta vägen smärtan var hemsk och i tisdags och i går onsdags var jag helt slut kändes som man har sprungit en mara.  Detta efter att ha vara och plockat lite i 1,5 h.

 

Huvudet vill göra en massa saker men kroppen säger ifrån. Vist kan de ha att göra med att man inte är aktiv man kommer ner i någon form av standby läge. Men varje dag försöker jag att flytta gränsen framåt för att orka mer och mer. Så länge jag träffar folk och pratar och skojar går de lätt med efter en sån förmiddag blir jag liggande. Självklart vet man att de tar tid man kunde känna sig trött i upp till ett år men va f… de är inte så att man känner sig glad och positiv när man knappt orkar ta sig ur sängen.

 

De västa är att de kan verka att man har ork till vissa saker men inte de som är tråkiga. Och de är klart att de är lättare att göra roliga saker. Barnen som har en extra mage för godis osv.. men de är inte så att vara i detta tillstånd är något som man tycker är kul som man vill vara i. och jag tror att omgivningen vet det. Men känslan som man har i sig skälv är svår att ändra på.

 

De är bara ta ett djupt ande tag och slappna av och sänka ambitions nivå för några veckor framåt. När jag åkte hem från sjukhuset så trodde jag att de är inga problem att börja leva livet som vanligt i början är februari men nu är de mitten och de är fortfarande långt kvar vill att vara i underkant till vad jag gjorde innan operationen.

Isprinsessan på fram march

Lördagen ägnades åt att plocka med saker i garaget och till vinden. Sakta men säkert så töms garaget på saker som vi hade i kall förrådet i gamla huset. De var en hel del saker och mycket av de var skräp. Så de blev en full bil med skräp. De underlättar att komma fram när de minskar med saker. Nu ska bara alla sakerna på sin plats så jag kommer fram i garaget.

När vi var klara med detta så tog Farmor och farfar med sig My hem. Så vi hade barn fri lördags kväll vilket resulterade i en massa sömn. Konstigt man tycker att man sover hyfsat med när man inte har barn hemma så sover man som en tonåring. Man kanske inte är äldre än 14.

Sen när de kom tillbaka med My i söndags tog vi och åkte skridskor. De var en fröjd att se, hon tyckte att de var kul men hon har svårt att konsentera sig på de hon ska göra. Sen är hon lik sin pappa jag provar några gånger sen ska jag kunna de kan jag inte så är de helt meningslöst.

När jag satt där och tittade så blev jag sugen på att spela hockey. Tror att de ska bli något till nästa säsong. Hur svårt kan de vara, de ska vara en hockey skola i Leksand i sommar för Kälkhockey man kanske skulle åka dit och prova.

De är fortfarande problem med att jag blir tvärtrött. Idag har jag varit i garaget och plockat lite, när jag hade börjat plocka och de se ut som ett bomnedslag så tog energin slut. De var inte läge att lämna allt och gå in utan jag gjort de klart. Detta resulterade i en jävla smärta i rygg och ben och jätte trött men de går att tvinga sig framåt lite men de är knappt värt priset. Men de kan man inte veta innan man börjar hur resultatet ska bli så de är bara att köra på.

Nu är de på gång med en ny stol till mig min arbetsterapeut ringde och bokade en tid i april. Så har jag tur så har jag en stol innan jul i år. De tar en bra tid innan allt är klart inte bra att vara för lång de finns inga stolar som jag får plats i vill inte klämma ner mig i något som inte passar. Men de ska samtidigt vara så lätt att man kan lyfta in den i bilen. En ekvation som inte går ihop.

Tack och god natt.