Facebook Instagram LinkedIn

Etikett: trött

När hoppet blir en käftsmäll

Min ständiga följeslagare Smärtan tar en stor del av min vakna tid. Inte bara min tid utan även familjens tid. Min son vill ibland inte att jag ska lägga honom då han är rädd att komma åt mig då de känns som att bli huggen med en kniv. Så även om jag lider så gör familjen en väldigt stor uppoffring.

Igår var jag till smärtkliniken i Uppsala. Hade byggt upp en förväntan om ett mirakel. Jag brukar inte göra de då jag blir besviken. Hoppas på de bästa förvänta dig de värsta. Igår var jag inte på min vakt utan körde all in  på hoppet.

Jag har aldrig fått ett cancer besked men kan tänka mig hur de känns. När hela livet som jag känner det ska ändras och de finns inget mer att göra. Kanske en dålig liknelse tycker vissa men för att ge liv och kunna tänka sig in i situationen.

Efter att ha fått beskedet att den medicinen som jag vill prova kostar mig 4500kr i månaden och att högkostnadsskyddet inte täcker detta. Och att den dessutom inte säkert fungerar (de kan jag köpa för så är de ju med mediciner). Jag skulle inte få köra bil vilket gör att jag blir fängslad i mitt hem. Jag fick svårt att andas och hela livet kändes inte värt att leva. Jag tog bilen och åkte i väg och hjärnan på högvarv hittar jag mig själv sitta och äta och processa allt.

Som vanligt är min första tanke flykt! Jag vill inte vara med om detta. Det gör alldeles för ont i mig. Men den rationella och lösningsinriktade delen säger att vi löser detta på något sätt.

Jag förundras över hur jag fungerar och hur jag känner. Jag är väldigt glad att de inte blev något möte efter läkaren. Men de hela kändes som att nu har vi hittat en långsiktig lösning på smärtan som kan funka och i stället är de e proffsboxare som öppnade dörren och slog en knockout där jag hittar mig själv på golvet med blödande näsa och svårt att andas.

Tur att de finns goda människor som hjälper en upp och stoppar blödningen!

12 år

Svart och sjukt?

Eller glädje och frid. Vilket du tycker så firar jag 12 år med ryggmärgsskada. Jag firar livet som överlevare.

Ha en fin dag!

Förkylning Landslag och byggnationen

Sommar förkylning måste vara de sämsta som finns. Igår var en av de dagarna som de var fint väder då var jag sängt liggande snörvlande och sliten. Idag är jag lite bättre men de är långt ifrån bra. Jag orkar knappt lyfta mig till stolen. Ligga still är inte min grej jag gillar att vara ute och röra på mig detta är ett helvete. Men jag vet inte om jag har blivit äldre och klokare eller om de är kroppen som skriker nej bli frisk innan du börjar om igen.  Tur att de finns ljudböcker att lyssna på för att få tiden att gå.

Ångesten för att fylla upp hålet på baksidan blir mindre och mindre ramen för trallen är invägd och klar och allt virke är hemma. Pappa var och är till stor hjälp! Nu kan jag göra lite mer själv men att försöka ta sig fram i gropen släpandes plank var inte lätt men jag skruvade i alla fall. När de är klart kommer de att bli jätte bra.

Marie och My spelar spel idag de är inne i regnet och de börjar att bli lite trist att vara inne för my hon trilskas en hel del. Hoppas att vi tar oss för att åka någonstans nästa vecka. Tiden bara rinner i väg och snart ska de börja jobbas igen. Iofs bara nån veckan innan jag ska ha semseter för att åka på lillasysters bröllopp.

Sen har jag blivit uttagen till Landslaget i Rullstolsinnebandy och spela en turnering i Tyskland i mitten av september. Så nu känns de lite mer motverat att träna. Att bara träna för träningens skull tycker jag är meningslöst. Men nu när målet är inställt kommer de att kännas lite mer meningsfullt.

Nu är de dags för lunch

För stor uppgift

Idag är jag trött och sliten. Var förbi Emelie & KJ i går och firade att han vunnit Vansbro triathlon.  Vilket var en trevlig tillställning men vi gick tidigt efter som Mikaela och Pella skulle åka tidig till Vansbro för att simma. Så de var uppstigning kl 6 i morse för att äta frukost och säga hej då. Sen krypa i säng igen för att sova en stund till. Kl 9 kom en kille och gärvde upp baksidan för att vi ska göra en uteplats.

Nu när de är grävt och klart och jag ser hur stort de kommer att bli börjar jag att ångra mig de är nog mer jobb än vad jag har ork att ta in idag. De värsta är inte att göra jobbet utan att få hem grejerna till att göra det. Om jag beställer dem kommer de att köra dem dit jag vill jag måste ha dem på baksidan där jag ska bygga annars klarar jag inte av det. Man ska inte fundera på sådanahär saker en söndag em när man ändå inte kan göra något åt det. När sakerna är på plats så kan de få ta till vintern om de vill så men idag känns de motigt att få projektet i land. De känns alltid så här när jag har startat något att jag inte längre vill men de brukar bli bra efter ett tag. De under lättar inte att de regnar en massa ute.

Min starka sida är nog att starta saker men de är lite svårt att göra klart dem. Detta med uteplatsen så blev de kanske inte mycket urgrävt så de stämde inte med de jag tänkt i mitt huvud. Men jag ska konsultera pappa så kommer de att bli bra när vi tänker tillsammans.

Och de är inte bara en sak som ska göras utan de är en massa saker och de ska göras i rätt ordning för att de ska funka blir nog till att skriva en lista och börja beta av. En av de bättre sakerna med lite projekt är att man inte måste gymträna utan de kommer gratis och de blir fint runt om en.  De är bara några pass kondition som måste till. Och de gör jag gladeligen för att ta mjölksyran ur armarna.

Tack och god natt.

De har varit tyst den senaste tiden.

Tankarna har funnits att skriva här men de har inte blivit av. De har varit en massa saker att göra och när värdet tillåter så känns de skönare att vara ute i trädgården och hålla på än att skriva inlägg. Vilket säker inte är bra för att få folk som följer. Men mest så är de en miss för mig nu har jag missat en massasaker i utvecklingen i träningen och efter operationen.

Jag mår bra jag är pappa ledig till i augusti och även om sommaren inte är den bästa så har vi i familjen en massa tid tillsammans. Efter att vi spelade RM i Vänersborg har jag haft ett tränings uppehåll jag började träna igen den första Juli. Nu känns de som drogen som jag inte kan vara utan. Men ryggen och benen gör hemskt ont. De är hemsk och de verkar inte finnas något som kan hjälpa utom morfin. Efter operationen har jag inte lyckas så bra med att sätta upp de mentala spärrarna mot smärtan. Jag sover dåligt och är ofta trött. Men efter ett hårt träningspass så sover jag hyfsat. Men avsaknaden av sömn och smärtan gör att jag är rätt så lätt retad och de blir värre när jag sover de är som att kroppen efter sömn gör att jag fräser mer åt Marie och My. Kanske finns de mer energi till detta när jag sovit. De är tur att de står ut med mig.

Jag och Marie har varit gifta 10 år i går, under dessa år har vi firat en gång och de var förra året. I år firade vi som de brukar vara på resande fot i går från Öland och hem. Men vi kom på att vi hade . bröllopsdag innan vi kom hem i alla fall så vi kunde säga grattis att du har stått ut med mig i 10 år vilket är ömsesidigt. Ibland är man så trött på varandra med på de stora hela har vi haft de bra i alla fall 80% av tiden kom vi fram till.

Tack för idag

Nu ska de inte ta lika lång tid mellan inläggen

slutkört

Idag har de varit en ganska fysiskt utmattande dag. Somnade kl 6 gick upp kl 8 sen arbete följt av träning. Jag hade tänkt att vakna kl 7 för att köra ett armcykel pass. Men de är ju bra om man hinner sova innan man ska vakna. Men jobbet idag gick bra kände mig lite seg, efter detta träffades jag och fredrik och tränade. De var ett jätte bra pass, jag tog slut i armarna de var som att röra stockar. Vilket är en befriande känsla.

Jag hade tänkt att gå ut i garaget när jag kom hem från träningen men de blev bara en snabbis efter som jag fick huvudvärk och jag kunde inte tänka. Jag tittade på sakerna som skulle in i skåpen men viste inte vad jag skulle göra så de blev att gå in och äta och nu sitter jag i soffan och ska masa min in i duschen för att sedan krypa i säng.

Marie och jag ska åka bort och ha lite kvalitets tid tillsammans de känns bra hoppas bara att de blir trevligt. När man har barn så blir de lätt att man pratar om barnen men man missar varandra. Att leva i tvåsamhet är inte alltid lätt. Tur att jag har en förstående fru men någon gång måste tåla modet ta slut var händer då? blir de då någon av oss kommer hem med en t-shirt som de står tvåsamhet inte för allaJ

Tån är bra nu eller den ser inte ut som köttfärs utan de är hel hud. Jag gick på vårdcentralen och skulle lösa upp sårskorpan men de visade sig att de var nageln som växt ut och den kommer inte att lösas upp utan den ska dit.

Tröttheten tar ut sin rätt nu blir de film i sängen.

Match

image

Jag andas in men känner bara att tungan sitter fast. Musklerna skakar och ryggen smärtar men adrenalinet får mig att åka vidare. Allting kommer när jag lägger mig ner och varvar ner. Men fan va kul de var. I helgen spelade jag match i innebandy jag spelade inte hela matcherna utan bara några byten men jag tycker att de gick hyfsat. Men de känns att jag inte är på topp men en del av snabbheten finns kvar i alla fall. Men uthålligheten saknas. Tack vare psykmedicinen och vecicare så är jag utan att röra på mig torr i munnen. När pulsen ökar och andningen tilltar så är de som att hälla mjöl i munnen, de dammar när man andas känner att de är risk för dammlunga men vilken kick.

De känns att allt har vänt smärtan är den samma men humöret är mycket bättre. Jag kan se vid sidan av smärtan igen. Jag orkar göra mycket mer saker. Men sover som vanligt dåligt på nätterna och är tröttast när jag ska gå upp allting är tillbaka till normalt igen. Möjligen kallsvettas jag mer nu än innan operationen. Jag fryser och svettas vilket inte är en bra kombination.

Nästa vecka ska jag börja jobba igen. De känns skönt att komma tillbaka samtidigt som de är lite nervöst hur kommer de att gå kommer jag att klara allt. Jag ska jobba 2 dagar i veckan så jag är sjukskriven 50% från min 40% tjänst. De kommer att gå jätte bra när jag kommer igång.  Sedan i maj månad ska jag vara pappa ledig och leka en massa mer MY.

I söndags hade vi en dag ute i trädgården och funderade på hur den skulle göras om. Vi ska nog gräva en massa och lägga plattor. Men vi gjorde en linbana till my men de funkade inte så bra och måste göras om. Den blev lite för nära husvägen så hon åkte rakt in i knuten och vi lyckades inte spänna linan så att de gick att åka hela vägen men vi har i alla fall börjat. När jag var liten ville jag ha en linbana så nu när jag är stor kan jag bygga en.

 

 

Nu startar vi livet på riktigt igen.

Igår gjorde jag den första riktiga träningen på ungefär 4 månader. De var ett helvete jag kände mig så stor och klumpig kroppen orkade inte rulla många metrar innan svettningarna kom. Men jag gjorde i alla fall lite spel övningar och en massa idioten. Jag vågade inte vara med och spela match efter som jag inte har så mycket muskler i rygg och mage och är rädd att göra illa mig. Men de mesta borde har läkt så medicinskt borde de inte vara någon fara.

Efter denna bedrift så var smärtan i rygg och ben hemsk har inte sovit många timmar i natt men de känns ändå bra i kroppen. Jag var helt slut även i huvudet men de var den jävla smärtan som höll mig vaken. De känns som att jag kommer att kunna komma i gång nu. Träningsvärken idag har jag försökt att träna bort genom att rulla ute.

Jag saknar att skriva av mig mina tanker men de känns inte viktigt. Varför de är så tror jag har med ”lyckopillren” att göra jag känner mig avtrubbad och har svårt att ta initiativ för att göra saker. Men de känns som även detta är på väg att vända. Livet känns mycket bättre och mycket sämre. Jag måste börja göra saker annars kommer jag att fastna i att dricka sprit och äta tabletter vilket inte är ett  bra sätt att fylla sitt liv. I morogn fredag så ska jag ha telefon kontakt med min läkare för att se hur de ser ut. Och jag tycker att de ser bra ut hoppas att hon tycker de samma.

 

De växer fortare än vad man tror.

Idag ska My på sitt första Disco, de känns lite jobbigt och de kanske är tidigt med 4 år. De har hänt en massa på dessa år. Hon var så uppspelt för att få komma i väg. Undrar vad man tror att ett disco är, ungefär som ringdans på dagis. Vad vet jag men de känns stor tycker jag som förälder inte ens jag är tillräckligt gammal för att gå på disco. Jag gillar inte detta med att röra mig till musik var stelopererad innan jag hamnade i stol och de blev inte bättre. De gör inte de hela lättare när man saknar taktkänsla.

En vecka på lyckopiller har varken gjort till eller från. Men jag är lite piggare än för en vecka sen och smärtan är den samma. De skulle funka på bägge, jag kanske är lite tröttare men de kunde vara en bieffekt. Känner mig avtrubbad på ett konstigt sätt, idag har jag ökat upp dosen så får vi se.

I måndags var vi till Borlänge jag lider fortfarande efter sviterna av den resan. I morgon åker vi till sälen för att Marie och My ska åka skidor. Jag ska ligga i stugan och läsa bok. Har lite ångest för resan men tror att de kommer att gå bra de är bara att bestämma sig och genomföra så blir de bra.

Våren har kommit och snön är nästan borta från vägarna. Så snart är de dags att börja cykla ute igen. Men de måste sopa gatorna så man slipper äta en massa grus, sprutet från framhjulet kommer precis mitt på näsan. Men våren är skön de skadar inte att solen lyser och att de är varmt ute. Sopningen har stannat av lite jag och My hackar is i stället. Nu är de lite vilotid innan jag ska packa väskan inför i morogn.

Atypisk depression

I onsdags var jag till läkaren. Jag har känt mig hängig och inte kommit i gång efter operationen. Musklerna orkar mer men de finns inte någon ork i kroppen. När jag vaknar på morgonen så är jag inte utvilad trots att jag sovit massor. Då tror läkarna att jag lider av en atypisk depression. Vilket är som man inte har gjort klart med något i livet ex min skada. Detta kan mycket väl tänkas att de är så. När denna operation gjordes och i rehabiliteringen efter så är de värre än att vara nyskadad. Efter som nu vet jag var jag borde klara av men klarar de inte just nu. Sen återlever jag de mesta efter olyckan man har ju en massa tid att fundera, både på gott och ont. Men att få den diagnosen kändes som om benen slogs undan, bara de orden är som ett trauma. Detta ältar jag med alla som orkar lyssna. På sikt så ska de bli KBT för att komma till rätta med de hela.

Annars har de inte hänt så mycket. Marie har fått sportlov så nästa vecka har vi tillsammans vilket känns skönt. Idag har pappa varit här och hjälpt oss och sätta upp en spegel och lite hyllor på väggarna huset börjar nu bli i ordning och sakerna börjar få sin plats. Vilket jag tycker är skönt har svårt när de ligger saker överallt. Marie och My är i Vikmashyttan och grattar Mys kusin som fyllde år i går men min ork räckte de men att rulla till soffan. Jag har dammsugit lite idag åxå. Men måste tvinga sig vidare så att de blir lättare och lättare.

Tack och hej leverpastej som Bert skrev.